Tjena alla monsterdiggare! Hoppas ni haft en givande helg - det har jag. Inte för att skryta men, det är väl det den här bloggen går ut på: jag berättar vad jag gjort eller ska göra eller skulle vilja göra. Just nu, i skrivande stund regnar det så jag tror det ska slå hål i taket. Kanske förmätet att tycka det är mysigt när samma slags väder (upphöjt till hundra iofs men) ödelägger människors hem och liv på andra sidan bollen, men jag tycker det är mysigt. Vill ni veta vad jag gjort i helgen då? Klart ni vill.
[embed width=650 height=365 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/PN8il_zxNWM/hqdefault.jpg?r=38735]http://youtu.be/PN8il_zxNWM[/embed]I fredags gjorde jag nåt helt out of character, jag gick på skräckfilm på biograf! Ni som sett mina instastories angående min nervositet inför det här vet redan att jag är otroligt mörkrädd och i det längsta undviker skräckfilmer. Men eftersom jag gillar Stephen King och speciellt filamtiseringarna av hans böcker så gick jag i alla fall och såg It. Plus att Nikko ville och med tanke på allt jag tvingar honom att utstå in the name of vår vänskap så tänkte jag att det var min tur att bjuda till nu. Hoppa över de nästa styckena om ni vill undvika eventuella spoilers ----
Jag tyckte väldigt mycket om det visuella i filmen och just den här Spielbergska, bomullsbeklädda barndoms-åttiotalet är en sån tacksam miljö för läskiga historier; det är inte bara för att ena huvudrollsinnehavaren också spelar med i Stranger Things som jag drar paralleller dit. Speaking of skådespelarna; Sophia Lillis som spelar Beverly borde spela Amy Adams som ung i nån film och jag trodde serr att Jaeden Lieberher som spelar Bill var son till Alexis "Rory Gilmore" Biedel men tydligen inte. Gulliga barn i alla fall.
Filmen var inte så läskig som jag trodde den skulle va, dels för att det är mer en dramafilm med skräckinslag än en regelrätt skräckfilm. Men också för att de överdrev för mycket sista timmen, jag hade blivit mer creeped out om de inte visat så... mycket liksom. Dessutom blev jag besviken på Pennywise; okej jag vet att han inte är huvudrollen, men ändå, tycker han kändes... platt. För omänsklig. Filmens stora behållning är inte Hollywoods läskigaste clown, utan den stora symboliska berättelsen om vänskap, att växa upp och möta sina rädslor. Och kontrasten mellan de många gånger irrationella farorna och de verkliga; föräldrar som inte är snälla och plågoandar i skolan, fulla av rädslor och ilska. Ett gäng 12-åringar, på randen till puberteten, som tvingas ner i en mörk tunnel och enda sättet att komma upp till ytan igen är att möta sina rädslor och hålla ihop. Bra budskap. Och hur modig man än är och hur läskiga saker man än går igenom, kommer hjärtat alltid bulta hårt när man ska kyssa nån man är kär i.
---- NU kan du spoilerrädda läsa igen. Ärligt talat, jag vet inte varför folk nojar så över spoilers, jag tycker inte sånt förtar nåt av min upplevelse.