Blejk, fejt och med överallt

16466914 10154489342754107 314026727 n

Illustration gjord av Amanda Helling, Blomstrande bröllop

2017 har verkligen börjat Ellen-stinnt. Om ni ogillar mig och tycker jag är lite för mycket överallt ber jag om ursäkt i förväg, men det lär tyvärr inte bli mindre. Fick till exempel idag en förfrågan som fick mig att skrika rakt ut, men mer om det sen. Jag förstår ju om ni tröttnar på mig, men om ni inte har gjort det än så är här några Ellen-stinna tips!

1. Min bloggkollega Poeten har intervjuat mig i sin serie onsdagsintervjuer HÄR. Mycket smickrande.

2. Kollektivet Blomstrande lanserar, som ni kanske har hört, Svenskfinlands första bröllopsmagasin i dagarna. Gissa vem som skrivit en text där? Jag är inte alls intresserad av bröllopsindustrin annars, men Julia och Amanda som står bakom magasinet är så sjukt duktiga och verkar ha en så skön inställning till hela karusellen, att jag längtar efter att se slutresultatet av tidningen! HÄR kan ni läsa mer om magasinet och även förhandsbeställa ett eget exemplar.

3. Nästa veckas fredag, alltså den 10:e, kommer jag att stå på scen och läsa lite dikter tillsammans med tre andra. Det här är tidskriften Provins som ordnar tillfället på After Eight, minns ni att jag berättade att jag skrivit dikter till dem? Sjukt nervöst är det, men jag får väl se det som en utmaning. HÄR hittar ni mera info om eventet.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/0pdqf4P9MB8/hqdefault.jpg?r=46123]http://www.youtube.com/watch?v=0pdqf4P9MB8[/embed]

Och så ett sista, icke-Ellenrelaterat tips; se La la land på bio om ni har möjlighet. Den är sist och slutligen ganska medioker, men så otroligt storslagen rent visuellt att det väger upp för mycket av det jag tyckte var lite lame med den. Är djupt imponerad över hur de lyckades få miljöerna (kläderna) att se både modernt urbana och lite sunkiga ut, samtidigt som allt såg ut som gamla Hollywood-kulisser. Vi var ett litet gäng på fyra som såg den igår kväll och två av oss gillade den och två ställde sig mer skeptiska. Vi som gillade den stämplades som romantiker och tja, vad kan jag säga? Jag är ju en sucker för svulstighet och storslagna gester. PÅ BIO OBS, Pär få inte för dig nåt djävulskap här nu.

Det är hur som helst en skön paus att för två timmar lindas in i fyrverkerier i technicolor och mjuka melodislingor när verkligheten ter sig fascistbrun. Man orkar kanske kämpa lite till efter det.

Instatips, fettolove och laestadianer - svar på frågor del 2

Tack för en fortsatt oerhört njutningsbar blogg! För en tid sedan tipsade du om kurviga instagramkvinnor. Jag undrar om du hittat fler liknande konton sedan sist? De var så inspirerande. Det är du med! /Rina

För det första - TACK! Så satans fint att bli kallad inspirerande. För det andra - HÄR är inlägget med mina favvs från Instagram, de håller ännu idag. För det tredje - mitt bästa tips är att refresha din "utforska-sida" titt som tätt och kolla igenom vem dina favoriter själva följer, så brukar jag hitta nya coola (ibland tjocka) babes att följa. Det är verkligen en bra sak att göra om man vill bli vän med sin kropp; byt ut det som får dig att må dåligt på alla dina feeds och sluta fokusera på bara normsmala modeller. Fyll istället din följer-lista med sånt som får dig att må bättre och olika slags kroppar för att vänja ögat med normbrytande typer av skönhet. Sen sist har jag hittat några nya favoriter, till exempel (från övre vänstra hörnet)

16441563 10154482921219107 435137858 n
16441344 10154482921169107 2140591302 n

1.jazzmynejay 2. riechellig  3. chipsqueen 4. tabriamajors.

In och följ!

Kan du berätta om din tid i Åbo och hur du mådde/varför du kom hem igen? Från nån som bor i Åbo och inte är så jävla lycklig hela tiden.        /Fragment

resizedimage800600 14375189 10154084030339107 1697910442 o

 Jag flyttade till Åbo hösten 2007 för att studera svenska, vilket jag också med stor förtjusning började på med. Denna förtjusning höll i sig en månad och sen började det gå sakta men säkert neråt. Jag orkar nog inte gå in på alla turer, men i korthet kan jag säga att jag mådde asdåligt hela tiden, slutade gå på föreläsningar och tentor, var olyckligt kär, söp alldeles för mycket - eller i alla fall av helt fel orsaker, fick strul med studiestödet, levde på makaroner (om ens det), var ett svin åt mina vänner och till slut gick jag knappt ut ur lägenheten och satt mest i duschen, eftersom duschandet var det enda som lugnade mig. Jag var som en destruktiv orkan som bara blåste hårdare och hårdare.

Samtidigt så jobbade jag lite på sidan om och var sekreterare i en förening och ordnade fester med dem, åkte till Tyskland ett par gånger och hade väl roligt också. Försökte i omgångar rycka upp mig med studierna, men det blev aldrig till nåt. Jag var verkligen ingen behaglig människa att ha att göra med. Skäms fortfarande så enormt för hur ansvarslös och totalt självupptagen jag var, men jag kan ju förstå idag också att jag var sjuk. Har inte kontakt med många från den tiden, knappt en handfull. En del har jag själv valt bort och en del har bara tasmats och en del har valt bort mig, av förståeliga skäl. Jag är ändå nöjd med de jag har kvar och saknar inte nån jättemycket heller.

Till slut kom jag i kontakt med Studenthälsan och kom till en psykolog och psykiatriker, men det var ju lite för sent då redan. Dessutom var de överbelastade och jag fick ingen riktigt bra connection med nån utan bara olika recept på ångstdämpande, anti-depp och sömntabletter. Så jag flyttade upp hit igen våren 2009, drev runt den sommaren och ströjobbade och till hösten flyttade jag till Tyskland för att jobba som au-pair. Jag trodde nog att det skulle hjälpa att flytta långt bort och lämna allt, men jag var ju allt annat än hel där. Jag ångrar nog inte heller att jag åkte dit, jag lärde mig jävligt mycket om mig själv (och om Tyskland), men var inte alla gånger så behaglig där heller. Jag bodde i Tyskland lite mindre än ett år, hade knappt nån kontakt med nån här hemma under tiden och när mitt (väldigt korta och otroligt destruktiva) förhållande där tog slut i samma veva som jag blev utan jobb flyttade jag hem igen. Min plan var alltid att åka tillbaka till Tyskland, men jag har fan inte ens varit där på en cityweekend sen dess. Alltså fy, det är faktiskt lite jobbigt att skriva om de här tiderna om mitt liv, men det måste väl göras nån gång.

Orsaken till varför jag mådde så dåligt i Åbo vet jag inte riktigt. Jag tror jag hade en del obearbetat i ryggsäcken och så kom en massa stora förändringar på en och samma gång. Jag flyttade till ny stad, kände knappt nån, jag studerade fel sak (jag är ju inte ett dugg intresserad av grammatik och sånt shit, jag ville ju bara skriva) och de enda sammanhang jag kom in i var typ festande. Och sånt blir ganska tomt efter en stund om man inte har nåt att balansera upp det med. Sen förvärrades det ju av att studierna gick käpprätt åt helvete och jag inte fick nåt studiestöd till slut och att jag aldrig åt eller sov ordentligt och såna mer materiella saker. Sen så kan ju en depression hoppa på en bakifrån så att säga och hux flux ligger du där på wc-golet och vet inte varför du inte vill leva.

Jag tycker att du ska försöka prata med nån om du inte mår bra och om du verkligen otrivs så är det ingen vits att dra ut på det. Du kan alltid börja på nytt byta linje, flytta bort eller tillbaka och det är inget konstigt med att inte trivas med nåt man trodde man skulle trivas med. Kräv också, eller ha nån som orkar att kräva åt dig, ordentlig hjälp och inte bara nån som kastar en näve piller på problemen.

Hoppas du är nöjd med denna lilla essä till svar!

Hur hittar du inspiration och ork till att hålla igång bloggen? / Daniela

image201211230011 2

I don't, tänkte jag säga :D Den här frågestunden är ju ett konkret bevis på det, hehe. Jag är en ganska usel bloggare som postar i genomsnitt två-tre inlägg i veckan, nåt som andra klarar av på en dag. Men jag tänker att det får vara så, jag tycker det är astråkigt att posta nåt bara för att. För att vadå liksom, hålla upp läsarstatistiken? Hellre tio dedikerade läsare än 100 slentrianläsare säger jag.  Och orken, tja, efter så många år som blogginnehavare så blir det en naturlig del av vardagen att sätta sig ner och hacka fram nåt ett par gånger i veckan. Och är man helt utan inspis så finns det ju tvåtusen olika listor och format för inlägg man kan sno nu för tiden. För eller senare känner man sig inspirerad igen.

Hur hanterar man att vara fet och vilja bli älskad? Tycks inte finnas nån som kan bli kär i mig, eller ens vill ligga. / Emily

10478117 694669707271838 4938607992268101884 n

Man hanterar det precis som en smal människa skulle göra. Man fortsätter hoppas och tro och pröva sig fram. Jag vet att det kan verka hopplöst men det är inte det.

Är det ligg du är ute efter så finns det massor av folk som vill ligga med dig. Tro mig. Är du flata - GRATTIS, brudar är ofta smartare och bryr sig mindre i såna oväsentligheter som vikt, eller så har jag upplevt det i alla fall. Även om det så klart finns normer och douches bland lesbians också. Men det verkar ändå vara enklare att tänka utanför andra normer om man redan brutit en.

Är du straight och vill ligga så finns det även en uppsjö av män som tänder på fett. Alltså serr, det finns en ganska stor grupp män på nätet (alltså, dom finns ju irl också men de ger sig oftast hän mer på nätet) som inte vill nåt annat än att krama ditt hull. Den här gruppen av snubbar kan te sig ganska obehaglig många gånger och du måste fråga dig själv om du är okej med att ligga med nån som bara vill ligga med dig om du är tjock. Är du det så kan du välja och vraka. Är du inte det så kan det vara tröstande att tänka på att dom finns där och kommer alltid finnas där. Jag vet att det låter fuckat, för man ska ju inte vilja bli sexualiserad, men ibland väljer man ju hellre det än ignorerad liksom.

Jag tycker ändå det är 1000 gånger roligare att ligga med nån som vill ligga med mig för att jag är jag, oavsett size. Man känner sig mindre som ett objekt liksom. Tyvärr är det en del människor som liksom inte kan se beyond fettet, många gånger handlar det kanske om att de tycker det är för jobbigt att bryta sociala normer. Men det är bara max en tredjedel som tänker så, och dem vill du ändå inte ha, tro mig. De brukar ofta ha andra issues du inte behöver. Och det finns ju två tredjedelar kvar och dom är mycket roligare att hänga med!  Och där kommer du hitta nån som kommer vilja älska dig coh kommer vilja ligga med dig, det är jag säker på.

Jag säger inte att du ska börja söka fel i dig själv, plz don't, men när jag var singel trodde jag alltid att det var för att jag var tjock. Jag var ju liksom bra på alla andra sätt och ganska okej snygg i fejset, så det måste ju va det att jag är tjock. Men det var ju inte det, istället var det att jag alltid drogs till fel människor (den undeserving tredjedelen) och höll ett omedvetet avstånd mot många. Om du inte är Gilbert Grapes mamma och typ inte kan röra dig för du har vuxit fast i sängen och därför aldrig träffar några människor och det är dessutom tidigt nittiotal så du har inget internet, så kan jag lova dig att det inte är för att du är tjock som du är singel. Det är nog bara för att du inte träffat nån bra än. Du kanske söker på fel ställen? Håll ut, de finns där och du kommer hitta dom.

Du växte ju upp i en ganska religiös by, vad har du för erfarenheter av detta?/ Jess

48032 423748129106 6715413 n

Jag kan fortfarande väldigt många psalmer och sånt utantill från lågstadiet, det är väl det mest konkreta. För den som inte vet så är ju jag från Larsmo och för den som ännu ställer sig frågande så är Larsmo mest känd för sin starka laestadianism. Jag har inga siffror på hur många procent som är laestadianer, men som liten trodde jag det var typ alla utom jag och Emmi. Så kändes det ibland.

Jag tror det har påverkat mig på så sätt att jag har svårt att hålla mig neutral när det gäller religion. Redan som barn tvingades jag positionera sig som med eller emot. Det erbjöds heller inte riktigt några andra alternativ så hamnar man ju i endera lägret. Och eftersom jag och min familj inte var troende (eller vad vet jag om vad hela min familj tror på, men vi har nog aldrig praktiserat nån religion iaf) så hamnade jag då i emot-lägret. Och där i emot-lägret är det ju bekvämt att vara, precis som det säkert är bekvämt att vara i med-lägret. Jag tror ju inte heller att jag skulle blivit mer religiös eller mer troende av att växa upp nån annanstans, men jag tror jag hade haft mindre fördomar gentemot kristna än vad jag har idag. Jag tror kanske också jag skulle haft en roligare skoltid på många sätt om jag växt upp nån annanstans, eller i alla fall haft fler kompisar som barn. Men tja, jag tror inte jag skulle byta bort den ändå.

Romanplaner, ormar och läsarträffar: Svar på frågor del 1

Är ju så klart nyfiken på vad du skriver på. Vad handlar den stora romanen om? Förstår också om du inte vill avslöja så mycket, men är ju så hiiiimla nyfiken. / Kugge

Haha, jag VISSTE nästan att DU skulle fråga om vad jag skriver, Kuggis! Jag håller för tillfället på med två, vitt skilda projekt. Först den där romanen då som jag verkligen har försökt att inte prata sönder och som jag fortfarande är otroligt beskyddande över. Men nu börjar jag tycka att jag känner historien tillräckligt väl för att våga säga att det handlar om kvinnliga relationer och olika sätt att slåss mot en pålagd kvinnoroll. Eller jag vet inte, den är inte hälften så pretentiös som det låter. Tror inte jag vill säga så mycket mer, men om vi pratar privat nån gång så kanske du får lirkat fram lite mer, Kugge. Det andra projektet är nåt helt annat, men det återkommer vi till sen nån gång när det är mera verkligt.

Tummen upp för frågestund! Dina favvobloggar? Har du studerat nåt? Hur länge har du bloggat? / Alexandra

Jag borde formulera nån slags standardsvar för frågan om favoritbloggar för jag får den så ofta och jag vågar aldrig svara på den för jag är rädd att glömma bort nån. Jag läser då och då de flesta finlandssvenska bloggarna (tänk alla du vet plus några till) och jag gillar flera av dem av olika anledningar. Men jag har faktiskt inga bloggar som jag följer slaviskt på det sätt att jag alltid har koll på vad de skriver. Jag klickar in mig på det jag för tillfället är sugen på: välskrivet och analyserande, roligt och ytligt eller fotostinnt och inspirerande.

Efter studenten jobbade jag ett år, sen bodde jag två år i Åbo och "studerade" svenska men har inga papper därifrån på nåt, mer om varför i ett svar på en annan fråga. Sen har jag ju gått LittSkap två år och går nu Manuskurs. Så jag antar man kan säga jag studerat lite skrivande, men man kunde lika gärna säga att jag inte har nån utbildning.

Jag har bloggat i nån form (Lunardagböcker och så vidare) sen tidiga högstadiet, men vet inte exakt datum eller årtal.

16441352 10154479611584107 500287747 n

Visste inte vad jag skulle illustrera inlägget med så här är några random målningar av min mamma.

Visst borde du ordna en läsarträff?! Visst visst visst?! ??????? Det tycker jag att är en alldeles strålande idé!? ☕? / Emma

Det är nog den obehagligaste idén jag nånsin hört :D Helt seriöst, fick lite panik när jag först läste din fråga och sen såg jag att Bloggkoll hade skrivit om det och jag blev bara som.... WHAT?! Varför vill ni träffa mig?! Det är inte det att jag inte tror är skittrevliga och gulliga allihopa, för det är ni säkert, men GUD så absurt om jag skulle ha nån slags mottagning för mina läsare :DDDD Jag vet inte riktigt vad ni förväntar jag ska vara. Jag är nämligen astråkig, råttfärgad, mjukisbyxbeklädd och oftast inte ens speciellt trevlig. Även om jag gör mitt bästa för att vara ärlig och sann i bloggen så är det ändå trots allt bara en bråkdel av mig ni känner via den. Ni kan ju fråga nån som känner mig IRL hur kul jag är till vardags, heh. Ni skulle serr bara bli besvikna.

Med det sagt så tvivlar jag inte på att jag kunde bli bästis och bundis med flera av er. Jag tror bara inte vi kan inleda en sån relation med en så ojämlik grej som en läsarträff säkerligen skulle bli. Vill man trots allt det här träffa mig kan man t ex komma in på en kaffe till mitt jobb och säga hej, nästla sig in i min bekantsskapskrets eller helt enkelt skriva till mig på FB och bjuda ut mig på kompisdejt. Det sistnämnda tycker jag också är lite jobbigt men betydligt ofarligare än en läsarträff. Har dessutom ett par goda vänner som jag träffat på det sättet. Och Emma och co - tack för att ni matar mitt ego med sånt här men it will NEVÖR happen.

16426330 10154479611634107 2060222491 n

Ja, made by mamm.

En husdjursfråga: om du inte hade kattorna, vilket djur hade du då haft hemma? ("inget, kattorna for ever" godtas ej som svar) / Frida

Inget, kattorna forever! Hehehe. Nej, jag skulle gärna ha en hund om våra rutiner tillät det. En husky skulle jag vilja ha <333 Sen har jag varit fem före att skaffa orm, men det får jag inte för Pär så den drömmen har jag lagt på hyllan. Om vi skulle bo i hus hade jag gärna haft höns och kanske en häst. Kossor är mina favorit-tamdjur så några kor hade jag egentligen också gärna haft. Och jag är inte helt främmande att bli ~*Tant med Undulat*~ när jag blir pensionär. Som barn har jag och mina syskon haft både marsvin och sköldpadda, men är inte speciellt sugen på nåndera idag.

Hur skulle ditt liv se ut om du var ekonomiskt oberoende? Vilken skådespelare skulle spela huvudrollen i din biografi? :D och vad skulle filmen ha för titel hehe. Tack för svar! / Julia

Oj, vilka bra frågor! Okej, om jag över en natt skulle få en fantasiljon på kontot skulle jag, tråkig som jag är, först och främst ge ett par miljoner var åt alla mina familjemedlemmar och sen be dem göra precis vad de ville.  Sen skulle jag ge några miljoner åt mitt jobb och sen säga tack och hej åt dem. Eller nej, jag skulle begära ett kontor på området så jag kunde gå dit ibland och hänga där och äta lunch ibland, men bara när jag vill. Sen skulle jag tvinga Pär att starta det där lilla bolaget som ger ut bra skivor och böcker som han pratat om att skulle vara hans drömjobb. Till sist skulle jag köpa varsitt diamanthalsband åt katterna och sen luta mig tillbaka och fundera ut resten. Skulle nog köpa ett hem åt oss och kanske en sommarstuga, köpa till mig nån slags politisk makt och försöka ändra på saker eller i alla fall skänka så mycket jag kan till flyktingarbete, kvinnojourer och miljökämpar. Och så tänker jag mig att om man är tillräckligt rik syr nog ens favoritdesigners upp kläder åt en i större storlek än 42, right?

Den enda jag nånsin fått höra jag liknar är Adele men det är kanske för mycket begärt att hon ska sadla om till skådis? Annars skulle Kate Winslet få äta upp sig inför rollen tror jag. 

I På spåret när frågan handlade om Eat Pray Love så var det nån som inte riktigt kom ihåg namnet och gissade på Sleep Drink Die. Den titeln snor jag!

Min vänner: Eva

Hej alla monsterdiggare, här sitter jag med bihålorna fulla av snor. Trots pyjamasdag i torsdags och ingefärsdekokt vakande jag igår med en ganska grandios förkylning. Det ledde i sin tur till att jag det senaste dygnet bara legat på soffan och druckit cokis och sett på Outlander.Är nu tio avsnitt in i första säsongen och jag är osäker hur länge jag kommer orka se på det. Det är ganska mycket tantsnusk och "oförställda" och "robusta" skottar och ganska lite annat. Hade ju tänkt börja beta av era frågor i helgen, meeeen jag orkar inte. Istället får ni träffa Eva!

16295533 1410248948998814 1677080965 n

Namn: Eva

Ålder: < 30

Stjärntecken: Våg

Bor: Helsingfors

Familj: Min man Jaakko, son Leo och hund Åke

På internet finns jag här: Här (på Ellens blogg alltså)

Favoritfärg: Rosa och grön

Favoritpopgrupp: Spice Girls

Den bästa låt jag vet: Min och Ellens snapsvisa ‘Alkoholen'

Favoritbok: Harry Potter-böckerna och MAOLs tabeller (typ enda böckerna jag nånsin läst)

Favoritfilm:Jesus Christ Superstar

Favoritdjur: Hund

Favoritmat: Sushi

Favoritdryck: Vatten och kaffe

Det här gör jag när jag inte har fritid: Beräknar fartygs stabilitet, fast nu är jag mamma”ledig".

Och på min fritid brukar jag: om mammaledighet räknas som fritid så ja, det. Utöver det försöker jag hinna studera datavetenskap samt bli bättre på att baka.

Jag tycker om: julen, brukar börja förbereda i augusti

Jag tycker inte om: att resa, satsar hellre på att ha alla komfortabiliteter hemma

I framtiden vill jag: bo i ett stort hus med högt staket mitt i skogen

Så här känner jag Ellen: vi gick i samma klass i gymnasiet och i något skede sa jag åt Ellen att hon skrattar som en höna (int liksom för att vara elak, utan det var min uppfattning om normalt small talk), sen hatade hon mig ganska länge tills jag började jobba på samma städfirma som henne och sen älskade hon mej.

När vi umgås brukar vi: för några år sen (okej många år sen) drack vi vin och filosoferade och skrev ner våra hypoteser och enorma kunskap i böcker, nuförtiden dricker vi kaffe och skvallrar.

Det bästa med Ellen är: att hon vet massor, typ allt som jag inte vet och lite till. Man kan säga att negationen till min kunskapsmängd är en delmängd av Ellens kunskapsmängd.

Det sämsta med henne är: att hon känner typ hela Jakobstad (och halva Helsingfors) så det är omöjligt att ha henne för sig själv då vi umgås.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: att jag läst så få böcker - hon får med gott samvete himla med ögonen åt mig och va e nu betär än he? (hon tycker också om då jag försöker tala dialekt och inte kan)

En hälsning till bloggläsarna: ska vi ga hejm ti mett eldär hejm ti tett, eldär ska var och ein ga ti sett?

När jag mådde som sämst i Åbo och inte klarade av annat än att sitta i duschen var det Eva som såg till att jag åt, Eva som kontaktade en psykolog, Eva som ringde pappa och Eva som hjälpte mig packa när jag flyttade hem igen. Hon är den mest lojala vännen jag haft. Dessutom är hon väldigt kul att umgås med även när man mår bra OBS OBS. Vi är otroligt olika med det mesta men vi har också så otroligt roligt tillsammans. Jag kunde berätta 1000 olika galna historier från vår ungdom. Dessutom har hon antagligen högst IQ av alla jag känner, hälften av gångerna förstår jag inte vad hon säger men då brukar jag bara skratta lite nervöst och börja prata om Harry Potter istället.

Min nya favoritdag

I helgen ska jag börja beta av er frågor, ni hinner ännu kommentera nåt.

Från årssikftet jobbar jag 80% på mitt "riktiga" jobb, After Eight och torsdagar är numera vigda åt skrivande och annat. Det är kanske det bästa beslut jag gjort på en lång, lång tid. Pär kan intyga att jag höll på att gå under i höstas av känslan av att aldrig komma ikapp. Jag tror många av er vet precis vilken känsla jag menar.

Jag skulle rekommendera att jobba en dag mindre för alla som bara har den ekonomiska möjligheten. Egentligen borde hela systemet ändras, trots att vårt sätt att jobba och hela samhället ser så brutalt annorlunda ut idag har knappt ingenting hänt de senaste åren när det gäller arbetstider och semestrar. Sex timmars arbetsdag eller tredagars helger för alla vore mer lagom och det skulle även skapa fler jobb och optimera folks effektivitet och minska sjukskrivningar och allt sånt MEN tills dess är jag tacksam att ha ett jobb som inte bara förstår utan även uppmuntrar mina författarambitioner. Och att jag och Pär, trots att vi är allt annat än rika, ändå lever så pass avslappnat att jag kan förtjäna lite mindre.

16344311 10154470017144107 2129567976 n

Avslappnat liv.

Idag är alltså tredje skrivtorsdagen och jag njuter orimligt mycket av att ostört få sitta vid datorn och pyssla med mitt. De tidigare torsdagarna har jag som bekant suttit i Skrivarlyan med Malin och Sofie och varit rätt så strikt i mitt skrivande. Visst, godis till fikat och ostörda luncher och massor av prat med mina medskribenter, men ändå, jag har skrivit massor de dagarna och suttit framför datorn från morgon till sena eftermiddag. Är otroligt stolt över min egen diciplin.

Idag bestämde jag mig dock för att stanna hemma. Jag har känt mig lite krasslig - nästäppa och heta kinder och hals om kvällarna - den senaste veckan och vad vore jag för chef över mitt eget skrivande om jag inte tillät mig den farligaste, men ljuvligaste förmånen av att vara chef över sig själv - en pyjamasdag. Farlig på så sätt att jag fått betydligt mindre gjort än tidigare, men ljuvlig för att det är ljuvligt i ordets sannaste bemärkelse att få bre sina frukostsmörgåsar långsamt och lyssna på radion när man äter dem.

Men nu måste jag skriva åtminstone några hundra ord till, för annars kommer jag aldrig ha samma känsla av tillfredställelse och därför inte kunna njuta av den bästa tv-kvällen på hela veckan: Antikrundan och Samtidigt i Hofors. Om ni inte sett det senare ber jag er vänligt men bestämt att klicka in er på SVT Play NU och se det. Det är det bästa jag sett på TV på länge, länge.

All in

Jag kan inte bara slänga in ett par broccolibuketter på dagens middag när jag vill äta nyttigare; jag måste äta glutenfritt, veganskt och helst äta proteinpulver med sked till efterrätt.
Jag kan inte simma nån kilometer en gång per vecka när jag vill röra på mig; jag måste satsa på nån Iron man-tävling eller åtminstone ett litet marathon.
Jag kan inte sjunga lite för att det känns gött; jag måste starta youtube-kanal eller slå en Idol-jury med häpnad.
Jag kan inte lägga lite mascara och ett rouge när jag sminkar mig; jag måste highlighta och contoura och göra ombre-läppar med glitter.
Jag kan inte bara ta ett slött foto med mobilen; jag måste ha systemkamera och kunna redigera bilderna och helst ha ett eget uttryck också.
Jag kan inte vara vilja göra lite karriär; jag måste branda mig själv och sälja in mig och verkligen satsa.
Jag kan inte bara sympatisera med feminismen; jag måste vara hundra procent påläst och alltid minnas att vara inkluderande för alla och gud nåde mig om jag glömmer terminologin.
Jag kan inte ta bussen till Helsingfors och semestra; jag måste backpacka i Indonesien ooch surfa i fyra månader.
Jag kan inte bara vara; jag måste satsa, carpa, riskera, pusha, brinna, gnistra, uppleva!

Hela. jävla. tiden.

Jag är inte jättebra på nåt. Jag är ganska bra på ganska mycket. Men inte jättebra. Jag är liiite intresserad av många olika saker, men jag är inte JÄTTEintresserad av nåt. Jag är bred, men inte speciellt djup. Jag är rätt så medelmåttig och det är helt okej. Jag har inte alltid språket, resurserna, orken eller ens viljan att gå all in. Men jag kan väl få vara med och spela ändå?

Sökes: frågor, Finnes: svar

Jag kan ibland tänka att jag borde göra mer, uppleva mer, CARPE DIEMA mer för att ha nåt att blogga om. Som i helgen. Har jag verkligen gjort nåt värt att berätta om? Hur gör man ett intressant blogginlägg av flera timmar av det jag gjorde?

Gick på loppis med hittade inget fyndigt. Åt lösgodis, det var ganska äckligt. Gjorde hasselbackspotatis för första gången och det var jättegott. Kunde nästan ingenting i På Spåret. Såg på flera avsnitt av Sunset Beach, min nya nostalgifavorit. Läste en bok, den var bara så där. Låg och stirrade upp i taket och kliade Viola bakom örat en lång stund och lyssnade på A Sudden sickness på repeat. Grät till samma låt när Nils Bech uppträdde på Skavlan. Drack whiskey och spelade Yatzy på lördagskvällen. Pratade om galna släktingar och slogs av insikten att jag har en visserligen djupt frikyrklig på sina ställen, men ganska normal släkt. Det är kanske jag som är den galna.

Det var inte alls en dålig helg, men en lågmäld och ointressant en. Jag är nöjd med den men gör den sig som bloggmaterial? Knappast. Skulle jag vara bekväm med att göra nåt annat bara för att ha nåt att blogga om? Knappast det med. Så här står jag nu. Nöjd men tråkig.

Alltså föreslår jag nu att vi har frågestund. Jag vet att det inte är så längesen jag hade en sån, men mitt läsarantal har dubblats ett par gånger sen jag gick och vann det där priset, så jag föreställer mig att folk har frågor till mig. Att ni går och funderar på en massa saker om mig. Eller önskar att jag tog upp nåt särskilt. Jag har väl inte speciellt hög integritet, så passa på nu.

Och om jag nu går och inbillar mig att jag är intressant och ni inte undrar nåt alls om mig och årets blogg så kan ni väl hitta på en fråga eller två ändå. Det är så pinsamt när det ekar tomt i kommentarsfältet. Så fråga på nu, så ligger jag här och är nöjd men tråkig ett tag till. Här är en avslutande bild på kattorna:

16237366 10154459292154107 763366266 n

Det här är så kärleksfullt det blir mellan dem.

Mina vänner: Emma F

Som bäst sitter jag i skrivlyan och ruvar. Lyan är ganska högt belägen och det blåser så det knakar i fönstren. Malin gick just härifrån och jag sitter och känner mig så där hemlig som man kan göra när man vistas på en ovanlig plats.Har ganska bra flow i alla fall, och för att inte störa det desto mer så tänkte jag slänga in en vän idag istället. Idag får ni träffa en tvättäkta släkting till mig - min kusin Emma!

14805410 10154269058993509 1326209473 n

Namn: Emma Forsman

Ålder: 28

Stjärntecken: Vattuman

Bor: Forsby, Pedersöre

Familj: Gift med Johan och har två barn, Thea 4 år och Walter 2 år. Till min familj hör även min mamma och pappa plus en syster och en bror.

På internet finns jag här: Instagram @emmathereseforsman

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar som eftisledare för Folkhälsan men är nu hemma med barnen fram till hösten 2017 .

Och på min fritid brukar jag: Sticka och sjunga i kör är något jag tycker om att göra.

Favoritfärg: Gammalrosa.

Favoritpopgrupp: Helt beroende på humör.

Den bästa låt jag vet:Enter Sandman - Metallica

Favoritbok: Läser inte mycket böcker alls men Gömda av Liza Marklund är faktiskt en bok som jag har mellan mina kokböcker i bokhyllan.

Favoritfilm:Hunger Games

Favoritdjur: Jag är en kattägare som egentligen tycker mer om hundar.

Favoritmat: Kalops. All day, every day.

Favoritdryck: Mjölk.

Jag tycker om: Att umgås, dansa eller dricka kaffe med människor jag tycker om. Att klippa gräs är också roligt.

Jag tycker inte om: Spindlar, inälvsmat och finska tv-program.

I framtiden vill jag: Men vilken svår fråga! Jag behöver inget guld och gröna skogar utan är nöjd med det jag redan har och nu har jag ju också nånting jag kan kalla en hobby så det är ett check! på min lista. Jag har börjat pressa mig själv och sätta mig i såna situationer var jag inte tidigare har varit bekväm ( t.ex. hålla tal) så det hoppas jag att jag fortsätter med.

Så här känner jag Ellen: Vi är kusiner och har växt upp mer eller mindre tillsammans men det var i 16 års ålder vi började umgås ”privat”.

När vi umgås brukar vi: Dricka kaffe, skvallra, dansa...

Det bästa med Ellen är: Hon är generös, rolig och har alltid varit omtänksam mot mina barn.

Det sämsta med henne är: Inte så stresstålig kanske...

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Hon vet var hon har mig.

En hälsning till bloggläsarna: Tack och hej från mig, det här var jobbigare än vad jag trott! :P

Emma är den redigaste människa jag känner. Hon stickar, hon kokar kalops, hon uppfostrar barn, hon får saker gjort, hon ställer upp och hon tvekar aldrig. Hon har en sån otrolig ryggrad i sig och det finns nog inget falskt i henne alls. Men tro inte hon är tråkig - långt ifrån! Hon är dessutom skitkul och kan släppa loss som ingen annan, så även om vi brukar skämta om att jag ledde henne ner i fördärvet som tonåring när hon började hänga med mig, så tror jag nog hon hade hittat dit själv förr eller senare, hehe. Hur hon lyckas förena de två egenskaperna vet jag faktiskt inte, men jag är väldigt glad att ha henne som kompis. 

Ett andetag djupt är livet

Ett andetag djupt är livet, det är ett av mina favoritcitat. Det är en svensk poet, Paul Andersson som skrivit det, och jag tycker det är så, tja, sant bara. Vemodigt och påminnande.

Orsaken till att jag tar upp det är för att jag har tänkt gansak mycket på åldrande och livet och döden den senaste tiden. Inte av nån särskild orsak, kanske är det the big 3 0 som spökar, men mest är det bara för att jag insett en bieffekt av mitt åldrande.

Mest är det bara skönt att bli äldre tycker jag. Hittills har det mest känts som att sakta ner till behaglig gåtakt efter att ha sprungit det hårdaste man kan. Visst, lederna stelnar lite, men mest är det bara skönt. Jag vet att det är självgott och nedlåtande att säga att det bar blir bättre, men det är faktiskt så. När jag var yngre, typ i mina mest flammande tonår, var jag ofta rädd för att bli tråkig när jag blev vuxen. Jag tror jag skrev i nån dagbok, eller var det i nån MSN-konversation med nån, att människor verkar sluta brinna när de blir gamla (min defintion av gammal var kanske 18, lol) och att det gjorde mig förbannad. Att folk slutade brinna för saker och dessutom verkade vara liknöjda med att göra så. Lilla fjortis-Ellen, det finns olika sorts eldar. Det finns molotovcocktails och det finns bastuugnar. Jag är nog en bastuugn nu för tiden, och det är väldigt skönt.

Det jag kan sakna från tonåren är det där hudlösa. Jag drabbas mer och mer sällan av en låt på det där sättet jag gjorde förr och jag trycker inte längre en färdigläst bok mot bröstet för att jag inte vet vart jag ska göra av alla känslor den har väckt. Jag säger inte att det aldrig händer, men det är ett faktum att färre och färre kulturupplevelser kryper under skinnet på mig these days. Jag kan älska och hata nåt passionerat, men förr eller senare rinner det av mig som om jag var täckt av teflon. Det är kansek därför folk sällan byter musiksmak efter tonåren. Eller gör folk det kanske, jag har inga som helst belägg för den teorin annat än en vag känsla. Men jag skulle nog inte byta ut den här lugna behagliga gångtakten mot de där musikrusen.

Den bieffekt av mitt åldrande som jag då nämnde i början är att jag plötsligt blivit medveten om hur skört livet är. Jag kan inte sluta tänka på hur tunna tinningar är, hur nära blodådrorna ligger under huden, hur lite det behövs, hur små marginaler av liv vi faktiskt har. Livet är ju för fan inte djupare än ett andetag, precis ett andetag. Fram till för kanske ett halvår sen så har jag alltid sett döden som något stort, men döden är ju liten. Döden är ett felsteg, en halkning, en sekund från att hända nästan hela tiden.

Det jag är intresserad av är, om ni i ungefär samma ålder upplever nåt liknande? Inte så att jag går och tänker på döden konstant, men som att jag inte fattat att hela livet är en rad nära döden-upplevelser på band förrän precis just nu när min kropps förfall har börjat, enligt populär vetenskap. Jag tror ju inte jag är ensam om den här insikten, för jag tror ju inte att det är en slump att det är i den här åldern folk skaffar barn, springer marathon eller börjar hetsskriva på den där romanen så att man ska få färdigt den nån jävla gång. Man förstår plötsligt sin dödlighet och man försöker göra sig lite mer odödlig. Kanske genom tälja fram en kropp som orkar springa 42 kilometer i ett sträck, för om kroppen orkar det så kanske den orkar leva lite, lite längre än vad det var tänkt. Eller att man försöker lämna nåt efter sig, så ska det finnas kvar nåt som vittnar om min existens om hundra år. Ett barn eller en roman.

Vad vill jag ha sagt med allt det här då? Tja, inte så mycket egentligen. Bara att det är en märklig känsla när man faktiskt inser precis hur dödlig man är. Jag skulle inte kalla den för otrygg, snarare lite berusig. Jag har ett annat favoritcitat, jag kommer sällan ihåg exakt hur det lyder eller vem som har sagt det, men nåt i stil med: ett liv är bara en strimma ljus mellan två stora mörker. Det hade kanske varit skönt att tro på nån slags frälsning eller nåt liv efter det här, men det gör jag inte. Jag tror på dom där två mörkrena. Men även i mörker kan man känna silhuetter av nåt man inte ser och det förnekar jag inte. Och kanske jag har fel. Kanske slås det på en sån där byggplatslampa när man går in i det andra mörket, vad vet jag. Vad jag vet är att jag tänker fortsätta låna alla böcker jag vill på bibban, äta så mycket ingefärsstark mat som gommen tål, fortsätta prata skit med vänner, fortsätta ta sånglektioner, fortsätta hetsskriva på romanen, fortsätta skratta åt memes på Insta, fortsätta gå på bio på måndagar, fortsätta göra allt det där jag gillar.

Och nu har jag inte tid med dessa små grunda filosoferingar längre för jag måste se på Vem vet mest med Pär. Det gillar jag också.

Visst trodde ni att jag byggde upp till nåt crescendo här? Tyvärr ass, det här är bara lite lösa tankar. Fittigt.

Ett foto i timmen: Lördag

09:15

16121433 10154435918849107 28354454 o

Gnuggar sömnskorven ur ögonen, borstar tänderna, slänger i mig en macka och bläddrar genom tidningen. Viola hänger med.

10:13

16121626 10154435918834107 395019609 o

Vi ska till fammos med syrran och står och väntar på henne. Riktigt skönt väder. Men halt! Har varit nära döden ungefär 2000 gånger de senaste dagarna pga denna halkan. Pär är mallig över sina Icebugs och pratar nästan oavbrutet om hur skönt det är gå obehindrat.

12:07

16117522 10154435918844107 1586799563 n

Sitter hos fammo i flera timmar, tar inte så många bilder. Vi dricker kaffe och pratar om allt mäjligt, så där som man gör när man inte setts på en stund. Pär lär sig två nya dialektord: Raamt och schooro (eller hur ja ska stava det; skata på svenska iaf).

14:17

16107713 10154435918829107 259844001 o

Kommer hem och sätter mig för att skriva till tonerna av min nyaste vinyl. Världens bästa skiva som jag fick av brorsan och Laura som tack för kattvaktningen för nån vecka sen.

15:45

16108043 10154435918794107 1281557908 o

Publicerar ett blogginlägg. Ni kan läsa det på Årets blogg. Visste ni att ett typiskt inlägg tar ungefär en timme att skriva? Oftast längre. Och då är inte jag nån som satsar på bilder och sånt. Ville bara påpeka detta.

16:18

16118453 10154435920464107 1684817866 n

Diskar och lagar mat och lyssnar på denna ljudbok. Lyssnade klart den idag, den var bara så där. Fast jag antar att den är bättre om man gillar bloggen. Which I don't - men läser den ändå varje dag pga kan inte riktigt låta bli så kanske jag gillar den ändå men bara inte kan erkänna det för att jag är för avundsjuk på hennes liv? Jag vet inte. Blev i alla fall lite störd på språket i denna, för mycket... Äh, jag vet inte. Inte min kopp te helt enkelt.

17:35

16108051 10154435918784107 450063029 o

Äter! Wokgrönsaker och tofu och cashewnötter och ris. Grönsakswoken hade varit perfekt om jag hade haft ingefära, men det hade jag inte :( Helt okej gott ändå.

18:20

16122197 10154435918789107 1288349319 o

Sminkar mig. Bestämmer mig för att gå all in med lite ombreeffekt på läppstiftet. Ångrar mig INTE.

19:10

16118353 10154435918799107 1704084792 n

Går hemifrån lite för sent efter x antal sista minuten klädbyten. Bonusbild på läppstiftet:

16117500 10154435985994107 1379254082 n

Okej alltså mobilbilder gör inte riktigt rättvisa till all this jelly, men det mörkare är Urban Decays Heroine och det ljusare är Make Up Store Magic spell. Skulle gärna jobba med att hitta på nyansnamn på smink.

20:00

16122203 10154435918729107 2042575551 o

Vart skulle jag då? Jo, mitt jobb fyller 30 i år och vi hade stor mingelfest. Den här bilden är egentligen tagen efter att folk gått, för i själva verket var hela caféet fyllt av folk. Så mysigt. Min uppgift var att sköta spellistan. Jag smög in lite Skam-propaganda och spelade Gabrielles 5 fine frøkner två gånger. Ni som fattar fattar.

21:35

16118432 10154436012654107 1278356282 n

Festen höll på i timmar, men jag tog inte speciellt många bilder. Förutom födelsedagskalas var det också release för AE Magazines jubileumsnummer. Pär har skrivit lejonparten av artiklarna och jag har bidragit med bl a en liten mysrysarnovell så det känns extra fint att bläddra i den. Och min kompis och favoritillustratör Mikki har illustrerat min text! Den finns att fås alldeles gratis på After Eight.

22:59

16106692 10154436012664107 1965091442 o

Kommer hem och välkomnas med öppna armar av Viola. Disclaimer 1: vi har fortfarande Pixie, även om hon inte syns här, men hon är så jäkla svår att fota. Disclaimer 2: jag håller inte ner Viola även om det ser ut så, hon ligger alltid på rygg och fläkar ut sig och gillar att bli kliad i armhålorna. Försöker att inte misshandla katterna. Så ofta.

23:46

16106781 10154435918754107 268782652 o

Pär gick ut på en öl och kommer hem nån timme efter mig. Vi pratar om kvällens intryck, äter nattmacka och går och lägger oss. Ganska bra dag ändå.