Före jag träffade Pär hade jag knappt haft nåt ordentligt förhållande. Jo, visst ett par lite längre historier, men aldrig nåt seriöst och alltid nåt skevt i det. Jag var alltid mer kär eller så var relationen dödsdömd från början av andra orsaker. Jag var länge en sån klysha att jag sökte mig till sånt som inte hade nån ärlig chans att överleva i dagsljus, för jag trodde nog inte jag förtjänade nåt annat heller. Och om nån med snällt och ärligt uppsåt började intressera sig för mig så blev jag så klart i gengäld helt ointresserad, för jag ville inte vara medlem i nån klubb som ville ha mig som medlem. Klassisk intimitetsrädsla-mekanik.
Det här är inte historien om hur jag fann kärleken när jag beslöt mig att sänka mina krav på nåt sätt. Skulle jag ha settlat för nån skulle jag inte vara gift med Pär. Då skulle jag suttit nån helt annanstans och svalt mycket av det jag vill säga. Det är heller inte historien om hur man måste lära sig älska sig själv för att nån annan ska älska dig, så mycket jävla press vill jag inte lägga på dig. Det här är bara historien om (är så nära på att börja rappa Fresh Prince-introt här) hur jag bröt ett mönster.
Det första mönstret jag bröt var destruktiviteten. Det är ett slags självskadebeteende att älska bad boys. Jag tänker inte säga att man måste älska sig själv för att nån annan ska kunna älska dig - hu så hemskt! - men det kanske ändå kräver en slags säkerhet för att börja uppskatta "tråkiga" egenskaper. Som snällhet, nykterhet, betala-räkningar-i-tidhet och framför allt tillgänglighet. Vissa har den säkerheten medfödd, vissa kanske får den med körkortet typ. Andra får jobba lite. Jag tror nog man kan bli ihop utan den säkerheten, men jag tror många gånger att det blir ett bättre förhållande om du har den säkerheten. Hur jag fick den där säkerheten jag pratar om då? Tja, genom tid. Och lite terapi. Men mest tid. En dag insåg jag bara att cykelhjälm vinner över läderjacka. De är ju nödvändigtvis inte motsättningar, men om jag hamnar och välja så.
Det andra mönstret är att jag på riktigt började skita i vad folk tycker, liksom levlade upp en nivå i obryddhet. Jag ska försöka förklara.
Jag ville så gärna ha det där som andra verkade ha. Nån att komma hem till. Samtidigt är det så förbannat kränkande att folk alltid antar att man som singel är olycklig. Som att allt det andra man har inte är värt nåt. Eller det värsta! När nån vän eller bekant välvilligt säger "varför satsar du inte på han där?" om olika mystiska män. Samma män de själva aaaldrig skulle kunna tänka sig bli ihop med och kanske till och med rynkar på näsan åt. Det är seriöst _det värsta_, sluta bussa ihop folk vars enda gemensamma nämnare är att de är singlar, plz.
Jag var ju inte olycklig, jag kände mig inte halv.
Jag tänkte inte bli ihop med nån loser bara för att.
Jag behövde inte nån, jag ville bara ha nån.
Men folk ser det inte så alla gånger.
Till slut är man så himla trött på att folk ser en som ofärdig, att man slutar göra sig tillgänglig för andra, för man vill inte bekräfta folks fördomar. Som när man biter ihop om pms:en, för man vill inte vara den galna kvinnan med mens. Jag vägrade länge, länge nätdejta. Nätdejtar man så erkänner man ju svart på vitt att man söker efter nån och söker man efter nån så vill man ju ha nån och vill man ha nån kan folk få för sig att man behöver nån. Jag vägrade också ragga irl ganska långt och jag skulle aldrig ha erkänt att tanken "kanske han kunde vara nåt" susade genom huvudet varje gång jag lärde känna nån ny.
Alla singlar jag träffade placerades helt automatiskt in i fack i huvudet; "kanske" och "nej", utan att jag för den delen agerade på dessa omdömen sen. Sånt kan man inte erkänna, för då är man ju nästan lika "karltokig" som Prussiluskan som kråmar sig för Pippis pappa. Och det är ju höjden av skam. Här kan man ju också fråga sig varför Prussiluskan vill ha en lönnfet, oborstad kolonisatör av nån stackars ö som lämnat sitt tioåriga barn ensam hemma men HEY alla har vi älskat bad boys. Speciellt bad boys med kappsäcken full med guldpengar.
Dom där "kanske":na är för övrigt det jag saknar mest från mitt pre-Pär liv. Vetskapen på att ens livspartner eller ens nästa ligg för den delen kunde finnas om hörnet. Så jävla spännande! Och känslan när man är ganska säker på att man är nån annans "kanske". Jag sörjde faktiskt lite på nyårsafton nu, när jag i en mikrosekund hann tänka "oj, undrar om jag får hångla på tolvslaget?" innan jag i nästa mikrosekund insåg att mitt nästa nyårshångel och midsommarhångel och förhoppningsvis alla mina kvarstående hångel satt i långkalsonger och åt fil vid köksbordet. Don't get me wrong, jag är väldigt glad över att hångla med Pär och Pär allena resten av livet, men jag skulle vara en hycklare om jag inte erkände att jag kan sakna det där osäkra i att inte veta.
Side track, det jag ville komma fram till var att jag hittade Pär först när jag vågade börja leta med risk för att anses despo. När jag på riktigt sket i om folk såg på mig som dom ser på Prussiluskan, då hittade jag honom. Så det där som folk säger om att "när du slutar leta, då!" stämmer inte. Det är dubbelmoraliskt bullcrap, för å ena sidan förväntas du vara en halv ofärdigt människa men gud nåde dig om du letar!!!
Fortsätt leta säger jag.
Fortsätt nätdejta, fortsätt tänka "kanske" om folk du träffar, fortsätt prussiluska dig lite. Fortsätt ha roligt. Men skit i Efraim Långstrump. Han är så inte värd det.
