Nytt poddavsnitt: Något lurt med klassisk skönhet och minimalism!

Guten Abend meine Lieblings! Idag firar jag och Viola femårsjubileum. Blev alldeles chockad när Timehop (vad byggde jag min tidsuppfattning på före Timehop?) berättade att det är fem år sen jag tog hem en yr liten fluffig boll. Fem år! Jag skulle ha gissat på ett halvår eller för evigt, tiden är så böjlig på det sättet när man umgås med nån man tycker om. Länge stod Viola lite i skuggan av Kantele, nåt annat var inte möjligt i o m Kanteles enorma personlighet, men Viola har växt till sin alldeles egen. Jag tror dessutom att vi bara skådat början på det radarpar Viola och hennes lillasyster Sylvi kommer bli. Kattvärldens Björn och Benny.

Eller Ellen och Linnea för den delen! För här, serverar på ett silverfat kommer andra avsnittet av er nya favoritpodd: Något lurt! 

Jag har inte lyssnat på det själv pga tycker det är tortyr värdigt Guantánamo att behöva höra sin egen röst, men enligt källor ska det va ett HELT OKEJ avsnitt. 

Jag har insett att jag är rätt mycket frispråkigare i poddformat än i skrift, kanske är det för att det inte finns den naturliga redigering som fördröjningen mellan tanke och nerskrivet ord ger, kanske är det det att det känns mer okej att ”bara”  säga saker än att skriva det. Text är så beständigt, prat glöms bort. 

Så medan jag ligger här på sofflocket och äter chipsrester från kvällens Måndagsklubbs-soaré och läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker så tycker jag ni ska viga en timme av ert liv åt podden.  Det kan den vara värd. 

Ni hittar den HÄR! 

PS Ni vet väl att ni fortfarande kan likea inlägg här på bloggen? Saknar alla hjärtan jag brukade få på Sevvan 😢 

Saker jag sparat på Instagram

Ska vi ta en titt på sånt som jag sparat på Instagram på sistone? Klart vi ska!

Det är viktigt med målbilder har jag hört. Det här är min målbild, så här ska jag se ut när de kommer och intervjuar mig från Time Magazine om min nya bestseller som klättrar på topplistorna världen över. Hur håller du dig jordnära? frågar de och jag svarar att det inte är så svårt, jag har ju valt att leva ett enkelt liv. Men du måste ju vara ekonomiskt oberoende vid det här laget? fortsätter de och jojo, jag ska inte sticka under stol med att jag har det bra ställt, men det intresserar mig inte att leva överflödigt, säger jag och petar bort lite spenat som fastnat i 24 karats grillzen.

En meme jag relaterade till, ganska hårt. Om jag inte nåt ordet "klasskamp" efter fyra öl så är ölen antagligen alkoholfria.

Också en bild jag relaterade till. Visste ni att jag var ett ganska stort Manson-fan i typ 15-16års åldern? Kanske lite otippat, eller så inte. Men det var mest för att jag en period var kär i ett Manson-fan. Det blev aldrig nåt (kanske lika bra det, vi är istället väldigt goda vänner idag), men fick i alla fall upp ögonen för Manson.

En powerpoint-slide jag tar fram när Nikko frågar om jag ska komma med på musicquiz på en onsdagkväll.

Drömjackornas drömjacka från Junya Watanabe om jag minns rätt.

Ett väldigt fint rum. Vill så ha nya bokhyllor!!!!!!! Så fort vi har råd (aka never) ska jag göra nåt åt vår bokhyllesituation.

Rihanna i Vogue Arabia. Finns nog ingen nu levande artist med så stort fashion-patos som Riri. Har jag sett en dålig look på henne det senaste året? Nej. En inte-mindblowing look? Knappt. 

Speaking of fashion - om nån vill köpa dessa läckerbites från Louis Vuitton åt mig är det HELT OKEJ. 

Fin tuppmålning av Gustaf Klimt.  

PREACH IT Kat Stratford! !! Om ni inte sett 10 things I hate about you så vill jag att ni gör det om ni är beredda på att först bli riktigt upphetsade över att Heath Ledger finns och sen ledsna för att han inte finns mera.

Inredningsinspiration 1. 

Inredningsinspiration 2. 

Tyckte det var fina färger i den här bilden. Oh, and also George Michael 👅💦

Man vet ju hur det slutade, men även utan den kunskapen - är inte den här bilden otroligt sorglig? 

Lite småkul är det ju i alla fall. 

Bra look. 

Dom bra lookernas översteprästinna.

Kan ej få nog av Laura Callaghans illustrationer!!!!!!!! 

Den här tyckte jag var söt. Kunde lätt också göras till en meme med texten ”Me whenever I write my CV” . Eller nåt.

Och till sist, det fullkomligt galna men komiskt fulländade geni som är Kris Jenner.

Svar på frågor från enkäten DEL 3

När utkommer Boken?
I mars 2018 på Schildts & Söderströms. Och den heter annars Jaga vatten. I slutet av månaden kommer vårkatalogen har jag förstått, då får ni se omslag och veta lite mer vad den handlar om. Ska bli så kul!!!!

Vad gör du när livet gör ont?
När det är som mest akut: ligger under täcket och ser på matlagnings- eller naturteve eller nåt annat helt konfliktfritt. Och tar långa duschar. Destruktiva saker som att supa sig jättefull förekommer väl också, fast det brukar oftast resultera i att man mår ännu värre dagen efter. Så det har jag slutat med.

Men jag vet inte, jag tror att jag ganska ofta bara fortsätter som så vanligt det bara går. Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, jag minns hur det känns att cykla till skolan och drabbas av ett sånt avgrundsdjupt sug i magen att man bara vill krypa ihop under sin säng och aldrig mer komma fram. Helt utan anledning. Jag tänkte många år på just det där suget i magen som bara Den Där Känslan, tills jag insåg att det är ångest.

Vad jag vill ha sagt med det är att jag tror jag har muterat fram en slags persona jag kan ta till och bli när livet gör ont. Stänga in och låsa om ångesten tills det är lämpligt att låta den komma fram. Som en slags mask.

Jag är uppfostrad så att det inte varit ett alternativ att inte t ex fortsätta cykla till skolan för nåt så trivialt som ett sug i magen. Vet inte om det är bra eller dåligt, men så var det. Alltså don’t get me wrong, mina föräldrar har knappast varit speciellt pushiga eller hårda, men det var bara så det var. Men det slog mig aldrig att ge efter för den där ångesten. Det var bara att inte låtsas om suget i magen och fortsätta ändå.

Det här har resulterat i att jag ibland kan jag bli störd på folk som jag tycker låter sig definieras av sin ångest för mycket. Folk som inte fortsätter som vanligt. Jag vill bara skrika i deras ansikten VEM FAN TROR DU INTE MÅR PISS?! men jag gör ju inte det för jag är ju inte galen. Jag förstår ju att vi har olika förutsättningar och att det faktiskt inte är bra att bara fortsätta som vanligt när det suger riktigt mycket. Jag har ju även kraschat ganska hårt ett par gånger just för att jag inte sagt till i tid.

Men för mindre skrubbsår och sånt skulle jag likt en amerikansk fotbollscoach rekommendera att ba walk it off. Plus täcke och konfliktfri tv om det behövs.

För stora svackor, ordentliga livskriser och dylikt skulle jag rekommendera att prata. Först med en vän, sen med nån utbildad i området.

Vad är det bästa du har gjort i hela ditt liv? (typ roligast/det du är mest stolt över/mest utvecklande)
Att jag vågade bli ihop med Pär, det ändrade på allt nästan. Och alla skrivarkurser jag gått, men kanske först och främst LittSkap för då förstod jag att det är skriva jag vill. Så jävla märkligt att jag inte fattade det före då, nu när jag vet det så är det ju så obvious att det är skrivandet som alltid varit min grej. Har alltid dragits till det, men på nåt sätt försökt värja mig. Så jävla onödigt men också ganska skönt att va 30 och inte 20 när man debuterar för det är nerve-wrecking som det är.

Om du skulle ha gjort om ditt sommarprat, vad skulle du ha ändrat på?
Skulle bytit presentationsbild av mig där i artikeln, fy fan vilken bild alltså. Att tvingas se i alla delade poster och shit NEJ TACK. För övrigt är jag ganska nöjd.

Är du på riktigt så laidback (alltså ser det som en positiv grej ) som du verkar? Eller känner du av nån prestationsångest/stress? (h. en som ständigt går och är halvt utbränd, men nu tagit saken är egna händer och sagt upp sig på jobbet och hoppas bli slapp som en tonåring igen #lifegoal)
Det här är så märklig fråga tycker jag. Ger jag sken av att vara laid back och stressfri?! Jag blir nästan förolämpad. Jag är ju neurosernas drottning, stressens kejsarinna och prestationsångestens prästinna!!!! Jag är ett VRAK nästan alla dagar i veckan. Inom vissa områden i livet. Sen tror jag på att sänka kraven och välja ett liv man orkar med. Jag har till exempel valt bort att bo i hus, att bo i en stor stad, ha en karriär, resa mycket och va jättesnygg. Det är saker som inte ger mig tillräckligt för att jag ska orka satsa på dem. Jag bor hellre enkelt i en lagom stor lägenhet, håller mig till mina kvarter, har ett jobb och bryr mig inte så mycket i att jag är ganska medelful. Om man ser mig som en 100% vardagskompatibel människa så är jag nog jävligt laid back. Men om man faktiskt ser till att jag inte är 100% varadagskompatibel (jag ska akta mig för att ställa diagnoser på mig själv men nåt är det ju) och att jag i perioder strugglar med att orka med normala saker så är jag jävligt högpresterande. Jag pushar mig själv konstant för att ens kunna räknas som medelmåttig. Det är kanske därför jag uppfattas som laid back på avstånd. Sen handlar ju det om ekonomi också, jag har för fan inte råd att vara annat än laid back. Man lär sig matcha personlighet och preferenser med pris.

Jag ser gärna ett inlägg om en av mina absoluta favoritpersoner; Julia Strömberg :).
Kukk de, Julia.

Tre saker du int kan leva utan?
Man kan väl leva utan det mesta men jag vill inte leva utan min iphone, vår säng och en bra pincett. Min är från Face Stockholm har jag haft den i kanske fem år och jag älskar den.

Kulturkonsumenten vecka 44

Vi har ju haft besök av mamma och Nortti den senaste veckan och jag har inte gjort så mycket annat än jobbat, svurit över bloggens arkiv och hängt med dem men, jag har i alla fall lyckats konsumera ein bisschen kultur. Jag har

LÄST

Jag tror det finally har hänt - jag har hittat tillbaka till läsningen efter ett par år av visserligen välvilja, men saknad diciplin och ork. Jag liksom tar mig tid att läsa igen, ser det som en rimlig grej att avsätta tid för/på och jag älskar det. Skrev för nån vecka sen om att jag läste Eva Frantz´Blå Villan på båten över från Umeå och idag satte jag mig, svältfödd på egentid efter intensiv familjevecka, ner med en kaffekopp, en kattunge och Sommarön, Frantz första bok och SLUKADE. Jag gillade som sagt Blå Villan, men tror faktiskt jag gillade Sommarön mer! Jag kan inte riktigt säga vad det är jag gillade utan att spoila för mycket, men det som slog mig med båda böckerna är hur skicklig Frantz är på att teckna karaktärer. Skulle gärna läsa en Mina vänner-bok bara med karaktärer hon hittat på. Det är igenkänning och precis lagom mycket klyshor. Är språket den stora behållningen här? Kanske inte, men det är riktigt vass underhållningslitteratur.

SETT PÅ

Alltså verkligen ingenting värt att notera egentligen. Har varken orkat gå på bio och se Tuntematon sotilas (vilket verkar vara nästintill ett krav som kommer med finska passet) eller ta mig an Stranger Things 2. Paradise Hotel däremot har jag sett denna vecka med stor inlevelse, dels för att det är ju så bra tv, dels för att Nora som bott hos oss, också kollar på det och jag är inte den som tänker ducka en chans att bonda över nåt populärkulturellt med min 15-åring till syster. Det händer ganska sällan. Jag hejar ju givetvis på Smail och Emma, förstår inte hur nåt annat kunde va möjligt.

LYSSNAT PÅ

Har däremot lyssnat på ganska mycket bra låtar, slängde ihop dem till en liten lista för att det skulle bli enklare för er *klappar på huvudet*. Nä men, kan int ni ba lyssna och bli lite blown away? Jag tycker det är så bra låtar att jag känner mig stolt över min egen musiksmak. HÄR hittar ni listan.

Nu ska jag spela in en podd, tänk he!

Det kom ett paket

Nämen titta. Ett paket. 

Vi får väl kolla vad som är i. Och ge buntbanden åt Viola.

En AdLibris-beställning, hurra! Nån kanske minns att jag fick presentkort dit av Måndagsklubben. Jag var inte sen att använda det, hehe. Vill ni se vad jag beställde?

Den som låg överst känner ni kanske igen, Marie Kondos Konstenattstäda. Tänkte att det är min tur att bli effektiv och organiserad nu. Känner mig redan som en bättre människa.

Den enda skönlitterära boken jag beställde var Mary McCarthys Gruppen. Det kan märkas out of character att beställa mer facklitteratur, men efter att jag började med ljudböcker har jag ett betydligt mindre ha-begär till romaner. Kanske det är bra om jag ska följa Marie Kondo from now on, hehe.

Kokböcker var på rea, jag älskar kokböcker och man kan inte riktigt lyssna på en kokbok. Så jag köpte den här som jag bläddrat i ett flertal gånger.

Did somebody say ”friterad pasta”? 

Den här kokboken av Tommy Myllymäki kändes också som ett rimligt köp. Myllymäkis böcker har en lyxig känsla men ganska enkla recept. Tips tips, finns även med andra råvaror, typ Fisk & skaldjur.

Ja tack!

Och till sist den här lilla pralinen. *nynnar på Skända flaggan med Alkberg*

Full med affischer om politiska frågor som inte längre känns så aktuella...

... och frågor som tyvärr känns aktuellare än nånsin.

Hur som helst väldigt mycket fint och inspirerande.

Mycket nöjd med att jag lyckades använda allt förutom 10 cent på presentkortet #skills

Och där ute är det höst.

But first - let’s take a selfie

Det här bilden är tagen för sju år sen, den dök upp på min Timehop här om dagen. Det låter inte så länge - Sju år så där, det är väl ingenting. Men herregud så mycket som har hänt.  

Jag minns våndan av att ta bilder av mig själv, eller se bilder av mig själv överhuvudtaget. Jag var helt säker på att jag var en ful människa som inte gör sig på bild. Alltså säker på det sättet som man är på att gräset är grönt och himlen är blå. Det var bara så det var.

Blir nästan arg på att jag inte hade vett att uppskatta min felfria hy, mitt hår som ser otroligt glansigt och friskt ut och min stora, karaktärsfulla näsa. Det här är ju inte en bra bild på det sättet; posen och icke-skärpan skvallrar om att det här tagen före selfiens definitiva intåg. Men jag är ju ganska göllig på bilden.

Jag har upprepade gånger nämnt selfiens betydelse för mitt självförtroende. Tack vare selfien har jag inte bara lärt mig vad mina vinklar är och vilka miner som funkar för att jag ska se normalbegåvad ut på bild (ett stort leende är inte en av dem). Men förutom att jag lärt mig hur jag fota mig själv för att bli så pleasing om möjligt för the male gaze, så har jag också vant mig vid mitt utseende. Jag har sett mitt ansikte ut alla möjliga vinklar; smickrande och osmickrande. Jag har fotat mig själv när jag varit glad, ledsen, arg, full, sjuk, kär, sminkad och osminkad. Jag har lärt mig att det är så jag ser ut och jag har omfamnat det, även de gånger när jag tycker  bilden blev bajs. Blir du ful på en selfie står dig tusende åter. 

Ett mantra som jag också regelbundet återkommer till är ”folk har ju sett mig i verkligheten”. Oavsett hur ful eller hur snygg jag är på en bild så ser jag ju ut som jag gör irl, det kommer man ju inte ifrån. Och så är looks faktiskt inte allt, hur slitet det än låter.

Här är en selfie från skrivande stund. Smutsigt hår, glåmigt bakfyllefejs, inget filter och sneda brillor. Jag är samma människa som på förra bilden, men massor har ändrat. Jag är lite fetare, lite äldre, lite mindre glow i skinnet men väldigt mycket gladare och nöjdare. 

Framtiden versus det förflutna

Det här med att försöka få den här bloggen att se ut som man vill och få arkivinläggen att komma i rätt ordning får mig att tänka på en låt av ett mina absoluta hatband: Bo Kaspers Orkester. Den där som går nånting i stil med "fullkomligt kaaaaaos". Det är ju inte en direkt angenäm känsla och fan vet om jag inte ska bara skita i hur arkivet ser ut och fokusera på framtiden. Inläggen finns ju där, det är det viktiga. Jag har mejlat customer care här på Squarespace och dom säger bara att jag måste manuellt sitta och ändra publiceringsdatumen för VARJE inlägg, det vill säga, fyra års skrivande. Och när jag har suttit och ändrat ett par inlägg så börjar alltid sidan lagga och jag vet inte... Är det här värt det? En del av mig säger: självklart, det är ju hela din blogg vi pratar om, men en annan, mycket mer otålig sida av mig säger: fuck it. Hur skulle ni göra?

Förutom bloggbestyr är november en månad jag redan ser fram emot ska komma mot ett slut. Har så in i röven mycket att göra. Jag försöker att stay tacksam, för det är ju ändå saker jag vill göra; skriva böcker, planera grejer på jobbet och ansöka om stipendier. Men när det hopar sig som det gör atm så sitter tacksamheten långt inne ibland.

Försöker koppla bort ibland med t ex familjehäng och hudvård. Mamma och Nortti är här den här veckan, mamma fyllde 50 förra veckan och Nora har höstlov så i firandets tecken kom dom hit. Jag och Nora har lagt ansiktsmasker, ätit Makupala och sett Paradise Hotel om kvällarna, enkelt men effektivt.

Annars försöker jag hänga med de här två ludna bestarna så mycket som möjligt. Få saker har sån välgörande effekt som en varm kurrande katt på magen. Viola och Sylvi har dessutom börjat komma ganska bra överens nu, så det är en riktig fröjd att se dem gosa tillsammans. Där emellan hänger dom sig åt sånt katter gör mest - jagar varandra i hundra kilometer i timmen, springa på väggarna (en morgon när jag kom upp hängde faktiskt alla tavlor på en vägg snett, vet ej vad som hänt) och håra ner allt.

Ja, jag vet inte. Tycks inte få nån riktig ro i bloggsjälen med arkivet upp och ner. Måste kanske ändå försöka göra nåt åt det.

Ursäkta röran, vi bygger om

Som ni säkert märkt är arkivet på plats nu, men totalt i fel ordning och vissa inlägg finns två gånger och aaaaaaaarhgh, mitt blodtryck har varit på farligt hög nivå hela eftermiddagen och kvällen och jag vet inte. Vi kanske måste ha det så här en tid. Jag är ju också total analfabet när det kommer till tekniska grejer. Har hysteri-messat Linnea och Julia hela kvällen och mejlat Caleb på Customer Care och neeej, vet ni vad. Nu ska jag se Paradise Hotel och inte tänka på bloggen på en stund.

Hej och välkomna!

Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.

Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:

Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.

Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.

Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.

Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.

Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.

Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.

Och nu börjar det!

Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.

24 timmar i Umä

Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.

Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.

Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...

Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.

Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.

Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.

På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.

Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.

Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.

Nu ska jag se på Vår tid är nu  - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.

Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!