Den mest inspirerande av rundor

----- Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Konstrundan -----

Jag har alltid sett mig själv som något av en konstnär. Det här är ju helt befängt, för jag är inte ens så där väldans konstnärlig. Däremot omger jag mig gärna med konstnärer. Inte så att jag medvetet väljer vänner efter konstnärlig förmåga, men det är ett faktum att i min lilla bekantskapkrets finns det en och annan konstnär.

Det är nämligen trevligt att omge sig med konstnärliga människor, konstnärer är oftast intressanta människor. Det är trevligt att bli inbjuden till en ateljé. Det är trevligt att få se sånt som är färdigt och sånt som inte är färdigt, i en miljö som dessutom inbjuder till lite mer avslappnad stämning och spontanitet än vad till exempel ett galleri gör.

Det är också trevligt att få den där inspirations-injektionen och för ett ögonblick, när ens fingertoppar nuddar ett par penslar som står där i ateljén, föreställa sig hur det skulle va om man själv var lite mer skapande och hade en egen liten ateljé. Man kanske tar med sig en del av den känslan hem, byter plats på ett par blomkrukor, gör så att säga en komposition – för står ändå inte den där pelargonen bättre där i hörnet? Man känner sig på det hela taget som en lite mer intressant människa.

Du känner igen den där känslan jag pratar om, va? Blev kanske lite sugen? Sicken tur – och nu kommer vi in på mitt egentliga budskap här – det är Konstrundan nästa vecka!

Konstrundan fyller hela tio år i år och är väl ett ganska välkänt fenomen, men för dig som ännu är obekant med det hela så kan jag berätta att Konstrundan är som en mysig, helt tvåspråkig festival en gång i året - i år 18:e till 20:e augusti - där konstnärer i hela landet (från Kotka till Enare och från Eckerö till Onkamo) öppnar upp sina ateljéer för allmänheten. Du kan alltså mellan 18:e och 20:e augusti få precis den där inspirationsboosten jag pratar om - helt gratis så klart!

Om du går in på Konstrundans hemsida så kan du enkelt söka på namn - om du redan har en konstnärs ateljé du skulle vilja se - eller på plats -om du bara är sugen på att hitta en ny favorit!

Om du till exempel söker på Jakobstad så hittar du en kort beskrivning av alla konstnärer som deltar i Jeppis och dessutom adress och köranvisningar. Kunde inte vara enklare! I Österbotten finns det i år 43 besökspunkter, varav sex i Jeppis. Där har du program för hela helgen! Jag är även ett stort fan av lokalturism, så det här är även en chans att se lite av dina hemknutar, utan att behöva virra kring mållöst.

Ateljéerna står egentligen öppna först lördag och söndag, men redan på fredag finns det program. Eftersom Konstrundan fyller jämt i år så ordnas det även en konstfestival för barnfamiljer den fredagen den 18:e augusti - Konstens fredag. Konstens fredag ordnas på Malakta i Malax, Taikon i Vasa och Balatako i Jakobstad här i Österbotten och jag tycker det är en ypperlig chans att låta dina barn möta lite kreativt skapande. Eller varför inte låna med dig nåt barn om du iinte har några egna? Det finns säkert föräldrar som för all framtid skulle va dig tacksam om du tog med deras kids på till exempel keramikverkstad på Balatako mellan 12-15 den fredagen. Dessutom kan du med gott samvete delta i keramikverkstaden själv i egenskap av barnvakt, hehe.

Oavsett om du vill kladda i lera, kanske har en lucka på vardagsrumsväggen som skulle må bra av en akvarell i en snygg ram, bara är nyfiken och vill kika in i nåns lilla skaparvrå, vill träffa nytt folk, vill ha nåt matnyttigt att göra en lördagförmiddag eller som jag - bara vill stå en stund med fingrarna lätt strykande en pensel och fantisera en stund om hur det hade varit - tycker jag du ska ta och delta i Konstrundan i år. Det skadar aldrig med en dos inspiration.

Konstrundan pågar mellan 18:e och 20:e augusti i hela Finland. På i konstrundan.fi hittar du alla konstnärer och all info.

----- Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Konstrundan -----

Flygplatsblogg

Har suttit och ska sitta ett bra tag till strax utanför gate 16 och tänkte bjuda på ofiltrerat och oredigerat stream of consciousness.

Vi flyger till Köpenhamn idag och det är ju kul. Vad som är mindre kul är att min reseneuros tvingade oss ta ett tidigare tåg/senare flyg (minns inte vilken väg det va) än vad vi hunnit med MED MARGINAL. Jag är alltid så nojig att missa olika transportmedel när jag reser att jag rätt ofta sitter och väntar som en annan fjant. Och jag menar man vet ju aldrig med VR och sen kan det ju va kö till säkerhetskontrollen eller nån har hoppat på spåret framför tåget till flygplatsen och ja. VR va i tid, det var två minuter kö till säkerhetskontrollen och ingen hade hoppat framför nåt tåg what so ever. Så nu sitter vi här, en och en halv timme till boarding och jag betalade just 4,80 för en kaffe.

En annan sak som också suger är hur ofräsch jag känner mig minuten efter jag lämnat hemmet. Jag duschade imorse och jag har bara åkt en tre timmars tågresa ännu men känner redan hur smutsig och klibbig jag är. Hur är det möjligt? Är det mentalt eller blir man på nåt sätt extra smutsig av att färdas med kollektiva färdmedel såsom tåg och flyg? En ärligt ställd fråga alltså.

Jag kunde också skriva om min med åldern stegrande flygrädsla och hur den tar sig uttryck. Egentligen är den inte så bad, men jag drabbas av tvångstankar om att jag borde skriva "älskar dig"-meddelanden åt alla jag älskar inför varje start, eftersom jag är ganska bombsäker på jag kommer dö. Har hittills kunna stävja det men nu när jag ändå sitter här och skriver: jag älskar er hörni.

En annan sak jag alltid nervar över när jag flyger är typ att nån flygvärdinna ska rycka tag i mig och ba apapapap, du är för tjock, planet kan inte lyfta om du är med. Som om det skulle hända?! Men ändå, det är ju liksom inte bekvämt att flyga för nån och har man dessutom höfter som inte ljuger nån dag i veckan så blir man ofta lite svettig av små säten och lite benutrymme. Försöker göra sig så liten som möjligt, ignorerar krampen i armen man får av att låtsas sitta bekvämt bara så att man inte i misstag ska spilla it över nån annans säte. Det är väl bra med hänsyn men det känns så typiskt kvinnogöra att göra sig så liten som möjligt. Jag har aldrig suttit bredvid nån tjock gubbe som har på nåt sätt haft nåt ursäktande i sin aura. Aldrig. Istället är det med en viss stolthet dom bär upp bratwurstmagen; pöser sig ut och utstrålar pondus.

En gång fick jag och Pär bästa platserna, typ strax vid nån nödutgång med extra benutrymme. Mitt emot oss satt en flygvärdinna som hade ett så förbannat milt leende hela vägen och graciösa händer knäppta i knät och när hon såg att jag krampaktigt höll Pär i handen så log hon extra milt mot mig och det var den bästa flygresan jag kan minnas. En annan gång blev jag tvungen att be flygvärdinnan om en förlängningsdel till bältet, för det var kort för mig. Har aldrig känt mig så förnedrad. Men ju fler gånger jag flugit sen dess desto mer börjar jag tro att det var nåt fel med det, för jag har aldrig upplevt nåt problem med säkerhetsbältena nån annanstans och jag har ju inte gått ner i vikt. Det där sista skrev jag mest för att släta över. Again with the ursäktande!!!

I nån skrivkurs jag nån gång gått var det nån (tror det var Monika F <3 )som sa att man ska söka det där som skaver och bränner och där - där ska man skriva. Det är en bra regel tror jag, men jag följer den sällan här på bloggen. Det där med bältet sved men det är det första svedan på många inlägg. Mest för att jag är så förbannat trött på inlägg som börjar typ med "det här är kanske det svåraste inlägget jag nånsin skrivit" och jag försöker att inte lansera skit som skaver på det sättet längre. Men också för att let's face it, nåt ska jag väl spara till ROMANERNA.

Det är förresten också en grej jag tänkt så otroligt mycket på den senaste tiden, ungefär sen jag skrev på det där kontraktet. ROMANERNA. Jag är så orolig för att folk inte ska ta mitt skönlitterära skrivande på allvar. På en annan skrivkurs jag gick nån gång kom den evinnerliga diskussionen igång om att förlagen bara vill ha sånt som säljer och att mycket som ges ut görs det för att "det är unga människor som har bloggar och vloggar och kan branda sig själva". Underförstått att det görs på bekostnad på sånt som GIVETVIS håller högre litterär kvalitet men inte skulle sälja. Det här var just när jag just börjat prata med mitt förlag första gången och jag blev först asförbannad och ville stiga upp och säga att kanske om ditt pretentiösa bullshit till skrivande var lite bättre hade det också getts ut. Men sen blev jag ledsen, för det är klart det kanske ligger nåt i det. Och även om det inte ligger nåt i det så vet jag att jag av vissa (OBS inte alla) kommer ses som den där oseriösa linslusen och bloggaren som fick ge ut en bok pga linslus och bloggare. Säg inte emot, ni vet lika bra som jag att så är det. Men jag litar på min redaktör och jag har svårt att tro att min fis i rymden-blogg skulle va tillräcklig garanti för försäljning om inte mitt manus höll. Men det är svårt att inte tvivla på sig själv när man äntligen ställs framför drömmar man alltid haft.

Det gick just förbi en man, solbränd och sannolikt nyss hemkommen från en semester. På hans t-shirt stod det "same shit different day". Jag gillar inte t-shirts med text och verkligen inte om den texten ska ses som nåt humoristiskt. Men jag kan på nåt sätt ändå gilla uppgivenheten och galghumorn bara en ölstinn finne besitter sista dagen på semestern när han, redan på resan hem klär sig i ett sådant statement. Kanske tolkade jag det helt fel, kanske han va självmedveten på ett annat sätt och hans t-shirt var ett försök att verka nonchalant angående sina resvanor. Men hans sätt att bära bratwurstmagen som en förstagångsföderska gav mig en antydan om att en sådan osäkerhet inte är hans största trademark.

Nu är jag långt långt ifrån var jag började och jag tror ni har tappat tråden för länge sen. Dessutom sitter än sassy medelålders man mitt emot mig här och ger mig blickar som jag känner mig tvungen att besvara. Ingen vinner mig i silent judgement.

Och om jag nu skulle dö på planet: älskar er!

Knack knack / Vem där? / Ester / Vilken Ester?/ Sem- Ester

Se där, en rolig liten vits i rubriken. Om inte annat är det väl talande för stämingen här hemma just nu. Ganska hjärndött.

Min semester fortsätter i samma lugna lunk som innan. Jag gör ingenting, men samtidigt händer det ju nånting hela tiden. Jag försöker verkligen hålla semester från det mesta, så därför får ni ursäkta den något sparsmakade uppdateringen här också åtminstone två veckor fram över. En kort snabbrepris på vad jag gjort den senaste veckan kanske ändå vore på sin plats?

I tisdags firade jag den här lilla sockergrisens ettårsdag. Tänk det, i ett helt år har jag varit faster. Minns inte ens vad vi gjorde innan Pikku G kom till världen. Födelsdagsbarnet överröstes av gåvor och även om gunghästar, pekböcker, Brioleksaker och Star Wars-tröjor är bra, slog inget besöket av farbror Jims hund. Har aldrig upplevt ett djurkärare barn än Grim.

Härom kvällen var det ett sånt fantastiskt ljus när solen gick ner. Det här var liksom den helt ofiltrerade utsikten från vår balkong:

Det är det här man ska leva på hela vintern sen.

Igår gick jag, syrran och Nikko på vandringsled. Det var kul i ungefär sex kilometer, sen började jag hata livet. De sista kilometrarna bullrade åskan på allt närmare avstånd och det var kvavt som jag vet inte vad. Jag svettades och skoskavades och blev sönderbiten av mygg men jag klarade det. 12 kilometer blev det allt som allt. Kunde typ inte gå när jag kom hem och svor på att aldrig mer gå på oasfalterad mark. Idag är jag inte fullt så hatisk.

Vi har börjat få post hit till nya adressen och det trevligaste hittills - förutom ett vykort av Pärs mommo - är dessa böcker från Förlaget M! Vilken fröjd att få böcker man peppat på att läsa hemskickat bara så där. Tusen tack! Har inte hunnit ta itu med nån av dem ännu, men har bläddrat i alla tre och blev svårt chockad när jag läste att Sinéad Obrey som skrivit diktsamlingen Fågeltanken är född... 1998!!! Av det kan vi dra slutsatsen A) jag blev aldrig något underbarn för B) jag är ganska gammal och det är väl okej för C) det finns uppenbart andra underbarn mer värda namnet. 

Jag har inte "hunnit" börja läsa pga låg och såg igenom hela Pride and Prejudice hela förmiddagen och långt in på eftermiddagen idag och IT WAS LOVELY, som alltid. Har ni inte sett den ännu är ni dumb i hövo och borde snarast möjligen se det så att ni slipper den stämplen.

Det kliar förstås i er att få veta var jag låg och tittade på P & P och drack perfekt kallnat morgonkaffe. Jo det ska jag berätta - i vårt GÄSTRUM. Japp, vi har ett gästrum nu för tiden, så vuxna är vi. Vi har förvisso gäster ibland, men mest är det superlyx att ha en till säng hemma. Jag älskar att sova bredvid Pär och ibland skulle jag knappt klara av att sova ensam pga det är skönt för ångesten att känna en hand i handen, men det är otroligt trevligt att ha en till säng. Tänk er att den ena partnern vill läsa lite längre, eller se på ett välproducerat kostymdrama från BBC - då är den andra sängen superb att ha. 

Jag har ätit mer eller mindre ambitiösa frukostar. Här var en lite mer ambitiös. Dagens knäckemacka och kaffekopp hamnade inte på bild.

Och så har jag ätit middag nästan varje dag. Vi har förutom två sängar, även två matbord numera. Det här är "matsalsbordet" som personerna på bild plus jag invigde förra veckan med pulled havre-tortillas MMMMMMMMM. Min eventuellt bästa mat.

Simmat och visat var beachwear-skåpet ska stå har jag också hunnit med.

Ylva Perera, Norra Europas mest sympatiska skribent, intervjuade mig angående kroppsaktivism för en tid sen och igår sändes inslaget och webartikeln dök upp. Tack alla som delat och tycker det är bra skit, jag är själv förvånad över hur smart jag låter (se citat ↑) men jag tror det är till stor del Ylvas förtjänst. HÄR kan ni läsa artikeln på YLE. Och nej, jag är inte det minsta intresserad av vad som står i kommentarsfältet, hur urbota dumt det än må vara och hur mycket ni än håller med mig och mot dem liksom. Let's not prata om det helt enkelt. Den enda överlevnadsmekanism jag har när det gäller kommentarsfält är att undvika dem till 100% :----)

Annars har jag mest gått och plockat och fixat i vårt nya hem. Tycker vi har det så väldigt trevligt redan. Just nu ligger jag i gästrummet och skriver, nyduschad efter en snabb simtur med Ronja & Ida. Diskmaskinen går i köket, utanför fönstret skriker måsarna och Pär ser på semifinal i fotbolls-EM i vardagsrummet. Jag är så glad att vi fann varandra. Vi och lägenheten alltså.

Sunday roast

Hej hej! Vi mårar åpå som det heter här i nya lägenheten. Igår städade jag ut det allra, allra sista ur gamla lägenheten. Det var svettigt och lite sorgligt. Nu var det kapitlet över.

En av de bästa grejerna med vårt nya kapitel och lägenhet är köket. Arbetsytor! Den redan omtalade diskmaskinen! Diskbänk i normal höjd! Jag har knappt lagat nån mat alls nu i sommar pga flyttstök, men idag slog jag på stort pga lite mindre flyttstök och mycket bättre kök och gjorde söndagsstek. Vegetarisk sån ofc.

Har förstått att helstekt (eller helgrillad) blomkål är det nya svarta och trendkänslig som jag är måste jag ju pröva. Och nu har jag prövat och nu kan jag säga att det är JÄTTEGOTT. Så här gjorde jag:

Jag tog ett lagom stort blomkålshuvud och ansade bort de gröna bladen och lite av stammen. La hela hövet i en ugnsform och smetade smör (och lite olja) på det. Skar upp en lök lite grovt och slängde i några vitlöksklyftor med skal och allt i formen. Saltade och pepprade efter behag. Skjutsade in formen i en 200 grader varm ugn. Lät stå där i 10-12 minuter. Tog ut, smetade lite mer smör över, kom på att jag hade en burk timjan i kryddskåpet, timjan:ade blomkålen lite beräknade slarvigt och satte tillbaka skiten i ugnen som jag nu sänkt till 150. Sen tog det bara 40 minuter och så tadaa! hade vi värsta söndagsmiddagen på bordet.

Det rustika i att ugnsbaka grönsaker hela och vitlöksklyftorna och det gör dessutom att man känner sig så där trevligt "franskt lantkök"-ig vilket alltid får räknas som bonus. Om du inte är dödligt allergisk mot vitlök, glöm inte de oskalade V-klyftorna!!! Innehållet i dom blir nämligen helt ljuvligt mjukt och krämigt och milt och gör sig tämligen bra tillsammmans med potatisen och getosten som du serverar tillsammans med blomkålssteken.

Lite loppis och mycket semester

Hello strangers! Det har gått en vecka sen sist, men det har sina förklaringar. Vi har flyttat! Är inte riktigt klar med allt än, men nästan. Och nu sover och äter vi här i nya kråkboet, väldigt overklig känsla på nåt sätt. Men bra overklig, inget annat! Vi har liksom ett GÄSTRUM nu, med en egen 1,20s säng. LYX!!!! Jag tänker att jag mellan gästerna ska använda den som dagbädd att t ex ligga och läsa på ("ligga och läsa" = sova middagslur). Dessutom har våra liv berikats med en diskmaskin. Det är otroligt hur mycket lyxkänsla det ryms i den lelle apparaten.

Bild på miraklet och min nya bästis. 

Jag har haft semester i fyra dagar nu och det är som semester brukar vara; jätteskönt. Har egentligen inte gjort så mycket annat än flyttstökat, men frihetskänslan i att kunna ligga och kolla på gamla SATC-repriser till långt in på småtimmarna och veta att man kan sova senare nästa dag, det är... Ja, jag blir nästan tårögd.

Idag gjorde vi första egentliga semesteraktiviteten, vi åkte på loppisutflykt till finnmarkerna med papp och styvmorsan. Hann beta av Härmä, Kauhava, Lapua och lite av Seinäjoki, innan orken tog slut. Kommer ju sällan hem tomhänt från loppis så varför skulle den här gången va nåt undantag?

Här är allt krääsä som fastnade mig i händerna den här gången, snyggt uppvisat framför våra mycket blåa sovrumsväggar. Ni ska förresten få se mer av lägenheten så fort det är lite mer ordning här. Fult är det ju inte här i alla fall. Jaja, fynden nu då.

En rosa morgonrock som jag givetvis tänker använda som sval kappa. Om det är nåt jag alltid släpar hem så är det just morgonrockar av olika slinkiga material.

Ett par kritstreckiga brallor. Dom är väl helt okej. Dom sitter bra och om inget annat kan jag ha dem i jöbbet.

Ett par tallrikar, fast vi inte ska ha mer tallrikar. Oh Well. Man måste ju ha nåt snyggt att lägga upp sina makaroner på så likesen trillar in på Insta #lifestyleblogger

10 stycken gafflar. Det var mitt mål för dagen, alla våra gafflar har nämligen försvunnit?! Har haft 12, nu är tre kvar. Har inte den blekblåaste vart de andra tagit vägen. Men för ynka 30 cent styck fick jag ett helt nytt set.

Trolltider på vinyl! Ett riktigt fynd måste jag väl ändå säga. Min bästa julkalender på mitt bästa reta brorsan för att han inte har den-format.

Ett örngott. Min tredje last när det kommer till loppis. Men nu har vi ju faktiskt en till säng som också ska bäddas och dessutom ett 90-tals grafiskt Marimekko-örngott för 70 cent har väl ingen dött av?!

En Muminmugg. Är ingen fanatisk samlare, men hur ofta ser man Muminmuggar för 5€?

En lampskärm till vardagsrummet. Nu tror jag att vi börjar ha lampor till alla rum, nu behöver vi bara nån som skruvar upp dem... *efterlyses* Brukar göra det själv men way too många trådar som hänger löst i taket här.

HE VA HE! Pär köpte för övrigt två Marimekko-tröjor för sammanlagt tre euro (den ena visserligen i storlek S, men den ska Laura få) och jag tvingade pappa köpa en gunghäst åt ett visst barnbarn som fyller ett år (!!!) nästa vecka. En mycket lyckad loppisrunda. Släng in ordentligt goda pommes (och mjölk <3) på torggrillen i Lapua och bensinstationskaffe å berlinermunk på hemvägen och du har en riktigt bra semesterdag.

Nu ska jag fortsätta med semestern, hej dåååå!

M-m-my generation

Jag är född:

19 september 1987, alltså snart 30 år sen.

Under mitt årtionde hände det här:

Jag vet liksom inte vilket som ÄR mitt årtionde. Är det åttiotalet? Jag minns ju inget av det. Är det nittiotalet? Jag känner mig inte heller som en nittiotalist. Jag känner mig alltid ofantlig gammal och vis bland nittiotalister. Men okej, lite av varje kanske.

Slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var ju en turbulent tid, rent politiskt. Muren föll och Sovjet med den och lågkonjunkturen här och kriget i Jugoslavien och nynazistiska och fascistiska rörelser vädrade morgonluft. Hmm, det låter bekant på nåt sätt...?

Jag har alltid haft en känsla av att jag är född mitt emellan två generationer och känner mig inte riktigt hemma i nån. Jag är född för sent för att riktigt hinna med i den bästa indiepopen och hardcoren och jag förstår inte alls hela emo-scenen som kom efter. Jag tänker alltid generationer i musik, hehe. Jag var alltid lillgammal som barn och tonåring och var alltid för ung för ALLT och den känslan sitter i på nåt sätt. Jag märker det så tydligt när jag pratar med Pär, som är född fem år tidigare: alla konserter jag ville gå på, gick han på osv osv. Men det som hände och som jag är glad jag växte upp med är nittiotals-RnB <3333, Spice Girls och boybanden och när hiphopen blev hushållsgenre.

Folk klädde sig på följande sätt:

Jag hade en stor oversized rosa Mimmi Pigg-collegetröja som jag ÄLSKADE. Man kunde vända den båda vägarna, den hade ett annat Mimmi-mönster på avigsidan. Andra plagg från min barndom jag minns är: diadem, halsband med tygband och stora silvriga eller guldiga solar och månar (man kunde köpa dem på Tiimari), batikmönstrade tröjor, röda snickarbyxor, namnhalsband, mönstrade leggings som kallades för pantalonger och orange tröja och neongröna byxor (i kombination!). Som lite äldre barn blev det mycket "högbottnare" (skor med platåsula), Adidas-byxor med knäppen på sidorna, Fila-hoodies och fiskarhattar. I ett skede av min barndom tyckte jag helt oironiskt att Bomfunk MCs Freestyler-videon var höjden av stil.

[embed width=600 height=337 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/ymNFyxvIdaM/hqdefault.jpg?r=80138]http://www.youtube.com/watch?v=ymNFyxvIdaM[/embed]

Minns att ONLY hade en kampanj inför Y2K med Lene från Aqua som gick i lite samma stil. Mycket grått och glansiga material och dragsko på allt. Och på tal om stilbildande musikvideor: Emilias Big big world. Shit vad alla ville ha läderkappa och basker! Och på nåt sätt förknippar jag 3/4dels-ärmen med Emilia..? Minns det som ett nåt nytt och fräscht när just 3/4dels-ärmen kom in i mitt liv.

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/wpkS2DU_qMs/hqdefault.jpg?r=9536]http://www.youtube.com/watch?v=wpkS2DU_qMs[/embed]

För övrigt är jag en av de här miljoner människorna som gick med en bild av Jennifer Aniston till frissan (i mitt fall mamma) och sa "typ nåt sånt här". Jag var 10.

Mitt årtionde förknippar jag med:

hade gärna velat ha nåt catchy svar här men idk. Det framgår väl i mina andra svar tänker jag. Nittiotalet var en rolig tid att vara barn och tonåring på, men jag upplevde ju inget av det där som folk kollektivt vill minnas som bra och coolt från nittiotalet: jag såg ju liksom Twin Peaks först långt in på 2000-talet. Så mitt 90-tal är ett barns 90-tal.

Den bästa låten från året jag är född:

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/eH3giaIzONA/hqdefault.jpg?r=31856]http://www.youtube.com/watch?v=eH3giaIzONA[/embed]

I wanna dance with somebody

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/XmSdTa9kaiQ/hqdefault.jpg?r=9220]http://www.youtube.com/watch?v=XmSdTa9kaiQ[/embed]

eller With or without you kanske. Eller nån Smiths-dänga från det året, jag är säker på det finns nån.

En kändis som är född samma år:

Tom Felton, Ellen Page, Blake Lively och Zac Efron enligt google punkt com.

Min generation växte upp med:

-bibliotekskort i papper med maskinskriven kod och faktiska lånekort i böckerna

-Coca Cola-jojon

- OH-apparater i skolan

- Den glider in på repeat när vi vann hockey-v

- den internationella feelisen när Pringles plötsligt fanns att fås bland Taffel-chipsen

- marken som blev euro och förvirringen kring det

- Robyn före hon blev artsy

- Ipren-mannen

- apokalypskänsla inför det nya millenniet

- Elton John som sjöng på Lady Di:s begravning

- Robinson-Robban

- Martti A. som president

- Voxpop (rrring och rrrösta!) och Jyrki som musikleverantörer på teve

- beställa efter en logo man hade tittat ut i en tidning till sin Nokia 5110

- få sin första Nokia 5110

- måla skalet till sin Nokia 5110 med nagellack

- hårgele med glitter i

- pirret i magen när både fötterna och flaskposten blinkade när man loggade in på Lunar

- stringtrosor som klättrade upp över den i och för sig mycket låga byxlinningen

- E-types skräckfilmsmusikvideos

- betala 50 mark för att se blockbustern Titanic TRE gånger på bio

- och sen spara ihop till videokassetten som kostade 99 mark

- nyheten CARAMBOLA som en häftig och fräsch ingrediens i den alkoholfria bål man serverade om man hade disko hemma

- Rebecka Bovallius som TVs största bitch (skulle iofs inte ha bangat ett jobb på hennes "modeföretag" Beckasin men ok)

- zick zack-bena

- osv osv osv jag kunde prata sånt här i evigheter

Det bästa med att vara född under mitt årtionde:

är att jag har ett hum om hur det var innan internet och att jag fick uppleva det hisnande med när internet kom. Att jämställdheten gått framåt så mycket. Och att det har varit tryggt och fredligt under min livstid, i alla fall häromkring. Nu viner det ju runt knutarna men, än så länge känns det ju inte så mycket i vardagen. Och att vi åttiotalister ändå inte verkar vara riktigt så jobbigt överambitiösa och presterande som 90-talisterna är. Eller så är vi bara äldre, jag vet inte. Det återstår att se.

Liv i lådan

Vi har alla vi väl Den Där Lådan. Eller lådorna. De kanske är pafflådor som står halvt glömda i nåt skåp, kanske är det en hel byrålåda, kanske är det översta lådan i en kökhurts. De fylls med små saker, värda att sparas men inte värdefulla nog för att få en egen plats ute i solljuset. Innehållet och lådorna i sig må skifta men vi har alla nån form av dem, det är jag säker på.

Jag har flera såna här lådor. Vissa lite större, mer tematiska typ "sladdar jag inte vet vart hör", sen har jag vissa mindre mer kaosartade. Jag kallar dem grejsimojs-lådor. Vi är ju som ni säkert förstått mitt uppe i en flytt, vilket gör att man kanske faktiskt tvingas inventera de här lådorna. Igår hade vi en tillfällig men mycket välkommen paus i flyttandet och gick på bröllop - inte vilket bröllop som helst, utan min bästis Heidis. Det var en väldigt fin dag; skrattade så magmusklerna är ömma än idag, grät tills tårkanalerna torkade ut och dansade t o m lite. Var klok nog att äta en burgare, dricka ett glas vätskeersättning (bästa grejen, relativt billiga brustabletter på apoteket) och ta en huvudvärkstablett innan jag somnade så jag mådde ändå ganska bra idag. Visserligen sov vi till långt in på eftermiddan, men ändå, vi har lyckats göra en hel del idag med. Kanske var det ändå den slöheten som gjorde att jag förlorade mig själv i en av de här mindre, mer bortglömda grejsimojs-lådorna.

Lådan har stått i vår tv-bänk relativt orörd som senaste åren. Blev så filosofisk över tanken att den här lådan innehåller nästan ett helt liv, i små till synes obetydliga detaljer. Tänkte jag skulle visa det mesta av det som fanns i den.

(sorry not sorry för dammiga söndagsbrallor)

Den här anteckningsboken låg överst och jag hade nästan glömt den. Jag hade börjat skriva nån slags dagbok i den och det var daterat i november 2007. Tio år sen. Jag läste igenom den men bestämde mig för att faktiskt slänga den. Fick alldeles ont i magen av att läsa hur dåligt jag mådde. Jag skriver om demoner som inte lämnar mig i fred och att jag hatar mig själv för att jag är feg för att ta livet av mig. Det var nästan chockartat att läsa, det är så nattsvart. På en sida hade jag med stora svarta tuschbokstäver skrivit "Kommer jag nånsin att bli lycklig? Förtjänar jag ens att vara lycklig? FÖRMODLIGEN INTE." Ni kanske tycker att jag borde ha sparat den, som nån slags dokument över hur dåligt man kan må och hur mycket bättre det kan bli, men jag vill inte läsa skiten nån mer gång. Även med tio års perspektiv på allt slungades jag tillbaka in i den där mörka spiralen. Den där anteckningsboken borde ha ett stort jävla TRIGGER WARNING stämplat över sig. Det är ändå fint att tänka att det kan bli nåt helt annat. Hoppas att ni fattar det, ni som är i min 2007-sits. Allt läker, t o m hål i magen och demoner. Och hejdå boken fuck off, det är inte du det är jag, sashay away.

Nu till lite roligare saker!

Pinnar som hör till en sockarvaddsmaskin jag och Nikko lånade (och sen fick behålla) till vår stora Liver efter Döden-nyårsfest. Vi hade gemensam nyårsfest på Turd Floor (vi bodde alltså vägg i vägg) där Nikkos lägenhet var himlen och där vi bjöd på sockarvadd, marshmallows och en blåbärsbål. Niko var klädd helt i vitt och på ena väggen visade en projektor en blå himmel med moln. Min lägenhet var helvetet och var pyntad med röda ljusslingor överallt, alla snacks var chilikryddade och bålen var det fan också chili i tror jag. Jag var klädd i rött och svart och hade kniveggs-eyeliner. Mycket lyckad fest, varsågoda att sno konceptet.

Tändstickor från baren vi alltid satt på i Hannover.

Rela tabs från sommaren jag gick på antibiotika sex veckor i sträck...

En full tejprulle - jag som ALDRIG har tejp när jag behöver det.

Min senaste digikamera, strax innan kamerorna i mobilerna blev vad de är idag.

Ett särdeles sympatiskt vykort Eva skickat åt mig från Tyskland. Vi hade en tradition i många år att skicka ett fult vykort från ställen vi besökte. En gång fick jag ett reklamvykort från Subway med hälsningen "Det sker".

En ask luftbösseskott. Tror det härstammar från när vi hade personaldag från jobbet och jag ordnade prickskytte med luftbössa. Tror eventellt också pappa har frågat efter de här skotten ett par gånger.

Ett hänglås som Cari från Pittsburgh lämnade efter sig när hon hälsade på. Vet inte kombinationen till det och har glömt fråga.

Ett par örhängen av snäckskal. Jag hade ALLTID stora örhängen för sisådär fem-tio år sen, men använder nästan aldrig smycken längre.

En liten bunt fotografier, t ex det här av lilla byxlösa mig från 91. Står vid "mitt" äppelträd hemma hos mommo och moffa.

Pins från en DJ-duo jag var medlem i en gång, Dating school. We were all about the merch.

Virknål, cykelnyckel, nagelfil.

En kork från en ginflaska en kille jag hade en crush på en gång hade med på en fest. Det blev aldrig nåt mer än en crush, men korken hänger med än.

En ring som jag tror är Heidis...?

Och på tal om Heidi, en Juthbacka-marknad för många år sen köpte hon ett par solglasögon med stora runda, blåa glas åt mig för en euro tror jag. Det här ena glaset är allt som är kvar av dom.

Ett sandigt (?!) USB-minne med reklam för pappas jobb och lite pennor varav noll funkade längre.

Måttband.

Ett desperat inköp när jag försötke ha tre katter en gång och Trean, kattungen jag fostrade i ett par månader aldrig riktigt blev rumsren. Hon fick flytta tillbaka eftersom det trots allt finns en gräns för hur många gånger man orkar komma hem till kattskit från köksmattan. Sprayen hade inte nämnbar effekt.

Gem.

Samlarstickers med Vår värld-tema från tyskt godis/flingor/nåt liknande. Tror jag fick dem i födelsedagspresent av Björn nåt år.

Ett lagom hårigt kattkoppel, använt en gång. Den gången försökte jag rasta salig Kantele, med följden att hon helt kallt lade sig ner på trottoaren och jag fick släpa henne i kopplet för att komma framåt.

Två tändare, en stapelvara i alla mina lådor, fickor och väskor. Trots det är jag alltid utan eld när jag behöver det.

Ett litet brev från första födelsedagen med Pär <333

Ett litet häfte med viktig statistik från när jag och Sawandi tävlade mot varann i Vem vet mest?

Clip-on örhängen från min mesta "indie with a 60's-twist"-fas.

Min biljett från min första Håkan-konsert!!!! Den här lilla papperslappen är nästan exakt 16 år gammal på dagen. Tänk det. Visste inte att jag hade kvar den. Den är ltie missfärgad efter många år uppe på min anslagstavla hemma i Larsmo, där den hängde bredvid en pepparkaka med Broder Daniel-loggan på i många år, lolololol.

Några små teckningar från min korta med lovande serietecknarkarriär. Jag skickade, med en tonårings självförtroende, in nån serie till en kortlivad kulturtidskrift som hette Pajazzo och fick med den. Var så stolt! Serien handlade om när jag och Emmi var på Provinssi. Fun fact: just den tidningen hade Pär läst och våra vägar korsades alltså långt före vi matchade på Tinder. Och!! Han hade hört Catzos podd Hallongrottan (hette den så?) där hon intervjuade mig och Lisen. Den lilla stalkern ass, han visste vad han gjorde när han swipeade höger, hehe.

Och så det obligatoriska bottenskrapet; några cent, två hårband, en handfull smygspännen och två gamla batterier.

Och så var lådan tom!

Imorgon börjar Jakobs dagar här i stan for realz, så vi får väl se hur mycket jag hinner blogga. Det brukar bli en hel del jobb, så atteeeeee. Vi hörs!

Och vinnaren är...

Inlägget innehåller gåvor från Förlaget.

Ursäkta fördröjningen och tack för tålamodet, men nu är äntligen sanningens minut här! Vad rolgit att så många ville va med, Sommarboken är verkligen värd att tävla om!

Jag gjorde en otroligt rättvis lottdragning.

Till min hjälp hade jag min alltid lika flinka assistent Viola.

Lotterna veks ihop och drogs GIVETVIS ur en Muminmugg, what else. Och så klart Sniff-muggen, min spirit animal i Mumindalen.

Viola drog en lapp och på lappen läste vi....*trumvirvel*...

... Filifjonkan! Ja, du har väl ett redigt namn kan jag tro, men du som under signaturen Filifjonkan skrev följande:

Jag är en Filifjonka som så gärna hellre skulle vara Muminmamman! Önskar att jag var lika cool som hon, men yrar åpå som värsta katastrof-filifjonka... Nåja - kanske i nästa liv...

Sommarboken är din! Mejla mig din adress (ellen @ aftereight . fi )så ber jag Viola posta boken åt dig. Så kul för dig! Och ni som inte vann - bättre lycka nästa gång. Och jag tycker ni i all fall ska ta och försöka läsa Sommarboken på ett eller annat sätt. Den är ljuvlig - och jag använder nästan aldrig ljuvlig som beskrivning för nåt.

Jag är för övrigt väldigt glad över att jag tycks ha idel Muminmammor, Mårror och Lilla Myar som läsare och inte en enda Snusmumrik. Skönt säger jag, eftersom Snusmumriken är en douchebag och helt tydligt en sån som på efterfester tar fram gitarr och sjunger Wonderwall. Ni är fina <333 Och tack Förlaget för att ni gav mig boken!

Nu ska jag bara lägga mig ner och se på The Office och peta mig i näsan. Har stökat på i nya lägenheten hela eftermiddagen och är så hääär trött. Här är en sneak peek på hur det kan se ut när jag inreder:

Auf wiederbloggen!

En MEGALÅNG matlista

Hej hallå blogglovers, idag (och igår) har jag svarat på Sevvans matlista. Blev rekordlånga svar tror jag, men så är det ibland när man har mycket åsikter och snabba fingrar. 

Mat är: intressant, gott och alldeles för värdeladdat för så många idag.

Fick jag äta endast en rätt livet ut, skulle det vara: kanske pizza eller kanske tortillas. Kanske nån go matig sallad. Nån maträtt som är ganska bred och kan varieras mycket. Det är väl det smartaste.

Det här äter jag inte: industrikött, i alla fall speciellt ofta. Det senaste året har jag ätit kött ett par gånger, senast var det på midsommar när jag åt en grillkorv och det var så jääääävla gott. Men försöker att hålla korvsuget på avstånd eftersom jag inte vill stödja hela köttindustrin. Jag äter också väldigt sällan frukt. Pär är allergisk mot alla frukter och jag mot alla kärnfrukter, så vi har typ aldrig frukt hemma. Min allergi är inte då farlig dock, det hänger ihop med min pollenallergi. Det lekar klia i munnen och halsen av de flesta frukter, morötter, de flesta nötter och ibland också ärtor. MEN! Jag kan äta allt det här bara det är processerat på nåt sätt; har inga problem med äppelpaj, kokta morötter, ärtsoppa eller Snickers. Det enda jag saknar i fruktväg är ett riktigt syrligt äpple. Ibland äter jag ett trots allt och sen hatar jag mig själv i nån timme efteråt.

Det här äter jag på morgonen: vardagsmornar äter jag alltid på jobbet, då blir det oftast ett par mackor och en väldig massa kaffe. Ibland ett ägg. Har sällan nån aptit förrän ett par timmar efter jag vaknat. Helgerna äter jag ibland gröt (försöker vänja mig men tycker inte det är så gott), turkisk yoghurt med nån strössel, ägg i olika former eller lite mer "ambitiösa" mackor, typ avocado och tahini. Och en hel del kaffe.

Min favoritrestaurang: Musikcafé After Eight så klart, hehe. Ärligt talat har jag ingen favoritrestaurang. Häromkring finns det inga jag tycker är värda att nämnas och restauranger brukar inte vara nån prioritet när jag reser. Billigt, fräscht & vegetariskt, då är jag nöjd. Men skulle gärna äta en gång på Fäviken innan jag dör!

En stark matupplevelse: Fammo har fortfarande svårt att hålla reda på vad det är jag och min syster Julia (som också är vegetarian) riktigt äter. Nästan varje gång jag är där vill hon duka fram nån smörgås med korvpålägg, eller några kalla knackkorvar och varje gång får jag säga tack, men nej tack. Och så ojar hon sig en stund över vad jag egentligen äter. Men en gång hade hon gjort nån slags pizza på risbotten som hon var mäkta stolt över, för det var ett vegetariskt recept som hon hade hittat i Hemmets Veckotidning. Minns egentligen inte hur det smakade, men minns det så väl ändå, för det var så rörande på nåt sätt.

Jag minns också när vi var på Kanarieöarna när jag var 12 och jag för första gången fick välja själv från menyn vad jag ville äta. Tog nåt som kallades mexikansk biff och som var typ en köttbit med en ugnsbakad tomat. Tyckte det var det häftigaste nånsin, men i slutändan ångrade jag att jag inte tagit lövbiffen med kryddsmör som de andra tog. Tvivlade på att jag faktiskt var redo att beställa min egen mat.

Annars åt jag en helt fantastiskt god sparrisförrätt på Köksbaren i Umeå förra året. Tyvärr fick jag som vegetarian i sällskapet risotto med sparris till varmrätt och då avtog min förtjusan något, man kan trots allt äta för mycket sparris. Men sockerkakan med rabarber som jag blev serverad som dessert fungerade som ett ganska bra plåster på såren.

Min relation till mat: tycker den är god. Den har inte alltid varit det, jag har i många år haft ett ätstört beteende på ett eller annat sätt. Men idag är vi goda vänner, jag och maten.

Min paradrätt i köket: Oj, vad svårt. Jag gjorde en jättegod linsgryta förr i vääde, men har inte gjort den på många år. Aura-champinjonpastan jag bjöd Pär på första gången jag lagade mat åt honom får väl ändå ses som nån slags paradrätt.

Min åsikt om dieter och matföreskrifter: först och främst; dieter som går ut på att ersätta mat med pulver eller nåt liknande, sånt tror jag inte på alls.

MEN, min viktigaste ledord när det gäller dieter och ätande är: var å ejn me sett. Folk får äta precis som de mår bra av och som de vill (även om jag då klart hade sett att flera åt lite mindre kött). Men jag vill inte bli påpackad LCHF-tips (eller nån annan diet, men av nån anledning är LCHF:arna alltid högljuddast) så fort jag kollar min Facebook. Jag tvivlar inte alls på att DU har börjat må så mycket bättre av att skippa kolhydraterna och vem vet, kanske hade jag mått bättre också? Men vi lär ALDRIG få veta det om inte slutar bete dig som ett nyfrälst Jehovas vittne och bara _inte slutar_ shove it in my face! Jag tycker det är rent ut sagt oförskämt, oavsett vad uppsåtet är, att kommentera varje "är förkyld"-status med nåt "ät mindre/mer av det här så ska du nog se". FÅR NI BETALT FÖR ATT REPPA ER EGEN DIET?! Dessutom är mat och ätande ett sånt förbannat känsligt och infekterat ämne för så många redan, let's not sätta upp mer pekpinnar och skapa mer skamkänslor, shall we?

Det att jag inte vill prata om dieter eller höra olika kostråd i tid och otid betyder INTE att jag äter hur som helst. Det är det här stora missförståndet många verkar ha gjort angående kroppspositivismen och body acceptance. Bara för att jag och många andra tjocka "aktivister" (hur aktiv jag nu är är en annan fråga) skriver gärna skämtsamt (eller allvarligt) om hur vi skamlöst trycker i oss än det ena, än det andra, t ex under hashtaggen #eatfatdieyum . Det handlar inte om att vi inte fattar eller ser sambanden mellan ätande och välmående. Det betyder inte heller att vi aldrig tänker på vad vi äter. Det betyder inte att vi lever på godis och chips. Det betyder inte att vissa av oss inte skulle må fysiskt bättre av att gå ner i vikt, vissa av oss kanske till och med äter enligt nån slags plan.

Det handlar om att försöka jobba emot ångesten och skammen som mat för med sig för mig och så många andra idag. Det handlar också om att krossa tabut kring den feta kroppen och bredda normen för vad som är vackert eller hälsosamt. Och till sist handlar det om att få folk att fatta att bara för att jag är tjock, betyder det inte att du som smal  automatiskt vet vad som är bäst för mig. Jag är tjock, inte omyndigförklarad. Jag vet själv vad jag mår bättre och vad jag mår sämre av att äta. Vissa livsmedel undviker jag att äta stora mängder av. Vissa äter jag mer av. Jag lyssnar till min egen kropp först och främst, inte till vad nån annan säger. Vill jag ha kostråd letar jag upp dem själv, tack.

Jag har varit smalare än vad jag är idag. Mina smalaste perioder har alltid sammanfallit med mina mest depressiva perioder. Att äta, eller att förvägra mig själv att äta har har i dom perioderna blivit ett sätt för mig att få nån slags klarhet i kaos. Jag kommer inte gå på nån diet eller fösöka gå ner i vikt före jag är mer säker i min relation till mat. Jag vill inte bli ett ångestfyllt deppo igen. Oavsett vad jag gör i framtiden, om jag väljer att försöka gå ner i vikt, kommer jag ALDRIG skriva om det här, eller nån annanstans. Jag vill inte bidra till en sån förvriden dietkultur som vi lever i idag. Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om det här och jag kommer säkert ta upp det igen, men jag tror jag sätter punkt här. Vill bara avsluta med ett citat av Naomi Wolf:

“A culture fixated on female thinness is not an obsession about female beauty, but an obsession about female obedience. Dieting is the most potent political sedative in women’s history; a quietly mad population is a tractable one.”

Tack för ordet.

Vår Gotlandsvistelse

Jag tänkte berätta lite om mina UPPLEVELSER på Gotland, även om jag inte är helt säker på att såna här reseinlägg inte tangerar att visa diabilder från solsemestern. “Och hääär är en jättefin solnedgång som vi såg i.. ja, jag minns inte vad det heter men jaja, fint var det i alla fall!” Intressant för ingen. Men nu ska jag sluta inleda varje blogginlägg med en svada om att jag egentligen inte borde skriva det här för bla bla bla, så otroligt oproffsigt av mig. Nu börjar vi! OBS varning för riktigt shitty mobilbilder, men så är det.

TORSDAG

Vi flög direkt från Helsingfors till Visby på torsdag eftermiddag, sommarmånader går det nämligen ett sånt passande flyg. Tror det blev ungefär 300€ för oss både tur-retur och det känns ju ändå överkomligt. Vi bokade ju iofs ganska långt på förhand, redan i mars tror jag? När vi flög in över Visby kände jag nästan ett slags antiklimax, Visby uppifrån ser nämligen precis likadant ut som varje svensk medelstor stad. Hade förväntat mig nåt mer... gotländskt? En frihetsgudinnestaty av Babben Larsson, en stor kenobolls-Globen eller bara en mer medeltida mystik som skulle omgärda staden men nej. Visby, från luften sett, är en helt normal svensk stad.

Men så fort vi steg av planet kändes det mer som aah, okej vi är på Gotland, mest för att de första att hälsa oss välkomna var en skock gotländska får – eller lamm som det heter där, även när djuren är vuxna.

Vi hade hyrt bil, en redig folkvagn från tidigt 2000-tal och efter att ha lokaliserat den körde vi in till Visby. Vi hade lite ärenden att gå; Nana behövde en ny telefon, Pär skulle via Systemet och jag ville se ringmuren.

Vi tållade runt i Visby hela eftermiddan, jag köpte en jacka och mina älskade hörlurar och så handlade vi mat och såna nödvändigheter.

Visby är grannt, jag säger inget annat, pittoreskt så man kunde spy. Jag gick nästan och väntade mig se Tengil och hans soldater komma ridande om hörnet men de gjorde aldrig det. Däremot var hela ön full med olika ö-länningar, eftersom vi anlände mitt under Island games, ett idrottsevenmang av föga intresse hos fastlänningar. Det var mindre kul.

Efteråt åkte vi en bit söderut från Visby och sökte upp Pärs faffas hemgård. Pär knackade även på hos ett par avlägsna kusiner han aldrig träffat och vi fick en ganska rörande pratstund med dom. Det är lite fint att göra sånt tycker jag. Där fick vi också höra riktigt redig gotländska. Shit pommes ass, fick verkligen anstränga öronen för att uppfatta mer än det där ständiga “jau, jau”.

Sen gjorde vi inte mycket mer, körde norrut på ön till Fardume där vi skulle bo, kom “hem” till vårt boende rätt sent och gick och la oss. et såg ut så här ↑ De hade lovat åska de natten, men den kom aldrig.

FREDAG

Fredagen började med att jag körde in till Slite (närmsta samhället) åtta-tiden på morgonen. Nana och Pär hade (helt befogat) anmärkt på mitt mycket höga snarkande (har snarkat löjligt mycket de senaste veckorna pga allergier) och jag som har dåligt morgonhumör och dessutom kände mig personligt påhoppad för något jag inte kan göra nåt åt, klädde på mig i all hast och stampade ner i trappan med tårarna brännande nära och mumlande nåt i stil med “jag går ut en sväng”. Riktigt Lotta på Bråkmakargatan-fasoner, jag vet.

Jag gick i vredesmod ner till Fardume träsk och satt och tittade ut över några betande kor medan jag långsamt besinnade mig och fick dåligt samvete. Nu är det ju så, att om man i affekt satt sig i en sån där “rymma hemifrån”-situation är det ganska svårt att komma ur den med värdigheten i behåll.

Så jag körde in till Slite, köpte snarkplåster och snarkmunskölj och öronproppar på apoteket och så körde jag hem igen. Bad om ursäkt, delade ut öronproppar till de som ville ha och lovade försöka sova på mage nästa natt. Rumour has it at jag snarkade lika högt nästa natt, så det var pengar katten i röven.

Tack vare mitt heta temperament fick vi i alla fall en ganska tidig start på dan, så efter att vi ätit frukost åkte jag och Pär på utflykt. Vi hade bestämt oss för Fårö, Gotlands nordligaste spets och Ingmar Bergmans favoritplats på jorden. Regnet öste ner, precis som det hade gjort sen kvällen innan. Men det gjorde inte så fasligt mycket. För Fårö är en ganska dramatisk plats och den gör sig bra i ruskväder.

Vi gick på Fårömuséet och Bergmancentret, mest för att det var sånt typiskt museiväder, men också för att vi ju faktiskt har en för tillfället något avsomnad filmklubb med Bergman-tema. Fårömuséet var litet och ganska tråkigt, men snyggt. Bergmancentret, muséiavdelningen i alla fall, var snygg och ganska intressant uppbyggd, MEN väldigt mycket text och jag tror sist och slutligen jag än så länge har sett för lite Bergman för att till fullo uppskatta allt där. Blev väldigt sugen på att se mer, så det lyckades dom med i alla fall.

Sen körde vi runt på ön, såg vidsträckta prärier, diken fulla med röda vallmon och till sist – rauker! Det var mitt huvudmål med vistelsen – att se en förbannad rauk. Jag kan annars lätt förstå att Bergman förälskade sig i Fårö, det är skitvackert där. Det var ganska mäktigt att se ut på havet som stormade mot de här märkliga stenformationer. Det kändes skottskt eller engelskt.

Resten av kvällen umgicks vi med en handfull andra bröllopsgäster som hade anlänt och bodde i gårdarna omkring. Tydligen hyr de flesta gotlänningar ut ett rum eller en stuga under högsäsong.

LÖRDAG

På lördan var det bröllop hela dan! Regnet fortsatte att ösa ner, men det förtog väldigt lite av den kärleksfulla stäminingen. Jag hade till och med satt på mig finskorna.

Vigseln skedde i en gammal ruin (så klart) och jag fällde så kalrt en tår, är så jävla lättrörd när det kommer till kärlek.

Kalaset ägde rum i ett partytält lämpligt placerad granne med en enorm kohage. Det uppskattade jag enormt, mitt favoritdjur är nämligen kossor och att sitta och se ut över idisslande djur medan man själv tuggar asgod vegetarisk mexikansk buffé - tja, man kan ha det väldigt mycket sämre.Handgjorda nachos? YES PLEASE!

Jag fotade sist och slutligen inte så mycket, för man gör ju inte det när en fest är riktigt trevlig. Men vi gick tipspromend (Pärs lag vann, mitt gjorde inte det...), fick höra tal och sång och musik och tvälade på småtimmarna i en aaaassvår musikquiz (Pärs lag vann, mitt gjorde inte det...) Jag hade större delen av festen fullt upp med att försöka ta mig ur mitt stela finländska skal och mingla avslappnat, men mingla - det är inte min sport. Hängde mest Pär i röven. Trevligt var det ändå. Klockan två gick vi hem och har ni nånsin gått hem en mörk natt på Gotland, när det just har regnat och man kanske är lite småfull, då vet ni hur trevligt det kan va.

Och på söndan åkte vi hem tidigt på morgonen. Hann träffa både Ellu och Sawandi & Samppu som hastigast i Helsingfors + köpa en laddning semesterläsning.

Det enda tipset jag kan ge så där generellt angående Gotland är att hyra en bil när du är där. Vi hyrde av Mickes biluthyrning och det var inte speciellt dyrt och väldigt värt. Visby är ju fint och så, men känns ganska långt som en filial till Stockholm helt enkelt. Det är  som grannast på landsbygden.

PS Vet jag glömde dra en vinnare i boklotteriet, men gör det imorgon! Har målat och burit och fixat i nya lägenheten mest hela helgen. Snart, snart flyttar vi på riktigt!