Jag får ganska många mejl nu för tiden - och det är ju kul. Det är mejl med förfrågningar, det är mejl med uppskattande kommentarer och det är mejl med frågor om råd i svåra situationer. Det är ju en otrolig ynnest att ens mejlbox fylls med annat än reklam och luddiga erbjudanden om galet sex och nigerianska miljoner. Att folk vill ha en liten del av det jag gör eller det jag är, det är ett faktum jag forever kommer vara tacksam för. Det betyder ju att jag gör något bra och det betyder att jag kan fortsätta göra det, i nån mån i alla fall. Jag har verkligen försökt svara på allt, även om det många gånger tar mig ett par dar att formulera nån slags svar. Jag vet att mejlen och frågorna slutar komma om de aldrig får nåt svar. Vissa saker har jag däremot inte svarat på alls, men då handlar det om erbjudanden om bloggsamarbeten jag inte kan ta eller är intresserad av att ta.
Och ibland handlar det om att jag måste sätta nån slags gräns.
Jag ger ut en försvarlig del av mig själv, varje dag i den här bloggen. Jag bjuder in er till stora delar av mitt liv och jag gör det så gärna. På vissa gränser tycker jag det bara är hälsosamt och intressant att tänja; som att prata om saker som jag kanske skäms för lite. Jag vill också försöka skapa nån slags (aldrig så liten) arena där det känns välkommet att lufta ämnen som kan vara svåra att prata om. Jag tycker om att ha en vänskaplig och familjär ton med er läsare och jag vet att många av er som läser de facto ÄR vänner och familj, hehe.
Många kanske tror att jag inte har nån integritet eller inte skulle vara mån om mitt privatliv, men det har jag och det är jag. Det är en hel del ni inte får ta del av i den här bloggen. Med åren har jag lärt mig att lyssna till min magkänsla för vad som är okej för mig och vad som inte är det. Jag håller hårt på den lilla bubbla som omsluter mig och min familj och mina vänner. Jag är också otroligt mån om min egentid. Om ni får ta del av mig en timme eller två om dan, så är det ändå ~22 timmar i dygnet jag _inte_ bloggar. Jag är Ellen, fru och dotter och syster och kompis alla timmar i dygnet. Jag är Blejk, fejt & fab- Ellen bara några timmar om dan. Max. Och så vill jag fortsätta ha det.
Jag är också mycket mer än det som kommer med i bloggen. Jag skulle inte säga jag är mycket annorlunda, men jag är mer. Det som syns här är oftast de färgstarkaste delarna. All den där gråa tisdagsmassan som också är jag syns sällan här. Jag vill bara påpeka att jag nog inte är en sån rolig och kul kompis alla gånger.
Det här är kanske självklara saker för er, jag vet inte, ni får ursäkta mig om jag är övertydlig, men jag tror det behöver sägas en gång till. Jag har fått en del mejl jag inte svarat på den sista tiden. Jag har förstått att vissa blivit besvikna eller lite arga när jag inte svarat.
Några av er, som jag inte känner annat än instagram-namn eller signaturer under kommentarer har approachat mig på olika sätt och tyckt att vi borde bli vänner, IRL alltså. Det är förbannat fint och smickrande att ni tror jag skulle bli en bra vän. Men det gör mig också så otroligt obekväm.
Jag vet liksom inte hur jag ska svara på såna mejl utan att nån ska ta det personligt, för det är det aldrig. Jag tvivlar egentligen inte på att ni är decent people med decent värderingar som skulle bli decent vänner. Grejen är att ni vill bli vän med BFF-Ellen, en Ellen jag inte är mer än några timmar om dagen. Det blir något skevt i att bygga en vänskap på det, jag vill inte ha det så. Jag vet att jag nån gång skrev att ni kan skriva och bjuda ut mig på en kaffedejt om ni har lust att träffa mig, men jag har nästan lust att ta tillbaka det. Jag vill inte göra mig otillgänglig och ni får gärna fortsätta höra av er med frågor och funderingar. Men jag tror faktiskt ni får försöka leva med att jag kanske inte svarar på allt och jag kanske inte kan vara allt det där ni ibland vill jag ska vara.
Jag har mått ganska svajigt i vinter och i vår. Det har varit stressmoment på stressmoment och vissa dagar har jag bara gråtit och upprepat att det känns som att jag håller på att drunkna åt Pär. Det är inte sunt, jag vet det. Jag har varit här förr. Det känns mycket bättre nu fyi, men jag blev redigt skraj att jag höll på att gå in i väggen igen där ett tag. Så jag är lite försiktig. Ett av stressmomenten var alla de här obesvarade mejlen och vänförfrågningar som kommer gång på gång och allt det har gnagt i mig ganska mycket.
Jag har ett sånt otroligt stort behov av att vara duktig och omtyckt, det stressar mig att veta att det går runt folk där ute som tror att jag anser mig vara för bra för dom eller bara skiter i dom. Jag tror ofta att om en människa tycker jag är dålig på nåt sätt så gör det mig automatiskt dålig. Så är det så klart inte. Men det är tankar svåra att skaka av sig. Att ha en personlig blogg gör det också svårt att dra gränser; jag vill inte va för professionell, men jag vill ändå ha ett privatliv.
Det var till slut min kompis Jutta som ganska bryskt sa; man behöver faktiskt inte ge allt åt alla. Och det är faktiskt sant. Det är så enkelt men så sant. Man behöver verkligen inte det. Och jag behöver inte definiera en regel mer än så. Jag följer magkänslan och säger magkänslan: nej, det här orkar du inte/det här känns inte bra så då är det så.
Till er som blivit utan svar eller blivit nekade vänförfrågningar eller sånt; jag är ledsen, jag ska försöka svara hädanefter. Men om ni tidigare blivit utan svar, är risken stor att mitt svar är negativt. Jag kan inte ge allt åt alla. Det hoppas jag ni kan respektera.
Däremot får ni gärna fortsätta ställa frågor om ni har såna, tipsa mig om saker ni tror jag skulle gilla och säg ifrån om ni tycker jag beter mig som ett rövhål. För det är så vänskap byggs. Som vän ska man vara bekväm att ställa krav, men man ska också vara bekväm att säga nej. Nu har jag sagt det.
Och för allt i vääde, ha inte dåligt samvete om ni känner er träffade av det här inlägget. Jag uppskattar era mejl, det gör jag. Jag har bara inte riktigt kunna formulera mig kring den här problematiken som har uppstått. Men nu har jag gjort det.
Tack, puss, hej!
