Dagen började med sjukhusbesök, eftersom jag haft helt för jävliga smärtor i äggstocksområdet i ett par dagar och det inte gått om. Vet fortfarande inte vad det är, men är sjukskriven med smärtstillande tills tisdag när jag ska träffa en gynekolog. Allt gör ont och jag kan inte nysa, hosta, kissa, sitta, gå, böja på mig, stå rakt eller typ nåt annat utan att det gör ont. Jag mår bara sjukt dåligt och är så jävla trött, känns som att jag inte sovit på. Och så fick LittSkap-antologin en svidande dålig recension i Husis idag. Som körsbär på den stora bakelse av BAJS som är mitt liv just nu. Jag kan heller inte gråta utan att det gör ont. Tack och lov är det På Spåret-säsongsstart ikväll, annars hade jag stoppar huvudet i ugnen.
Under ytan krokodilerna
http://youtu.be/7J-ddc_tfV4 Jag har inte kunnat sluta lyssna på den här låten sen Pärlan hade med den på mitt födelsedagsblandband (jepp, jag har en pojkvän som gör blandband till mig, varsågod Ellen 15 år, jag vet du hade dött av nöjdhet över det faktumet). I två månader har jag lyssnat på den, nästan på repeat. Det finns så mycket jag tycker om med denna låten. Alkberg himself, Ann fucking Petrén i videon, texten som fångar en känsla jag aldrig lyckats fånga i text men känt ibland, att den lite är min och Pärlans låt, melodin som bygger på den underliggande stämningen. Tja, det mesta liksom. Det kan vara veckans låttips. Eller ja, man kan gott lyssna på det mesta Mattias Alkberg gör.
I-haiku
Mitt ständiga mål är ju att skriva något varje dag. Allt längre än ett sms är bra, sen får det vara vad det vill. Ett blogginlägg, ett brev, en scen, en dialog, en trettiosidors essä om livets förgänglighet.
I helgen på Try Poetry skrev vi lite haiku och jag har nu insett att man bra kan skriva haiku på telefonen. Så nu försöker jag skriva en haiku om dagen på mina anteckningar. Ett smidigt sätt att hålla skrivandet närvarande, jag orkar så sällan slå på mitt tröskverk till dator och liksom skrivaskriva efter en dag på jobbet. Tycker också det är skönt att skriva i en genre jag inte har några krav på mig själv, tänkte inte bli the next Tranströmer direkt (men om ni absolut vill ge mig ett nobelpris så är det ok). Jag jobbar hela tiden med att göra skrivandet till nåt vardagligt och prestationslöst. Haiku på iphone = bra grej.
Hej zombie
Jag sover fortsättningsvis dåligt (bättre, men inte bra) och känner mig ganska socialt inkompetent just nu. Är frånvarande, irriterad, tankspridd och sur. Alla ba JAAJAA, så du är helt som vanligt då med andra ord. Svar ja.
Hur som helst är det dåligt och gå runt och vara sur och gnällig men faktiskt lite skönt också. Eller, t ex är det skitbra humör när man rensar hemmavid. Ingen sentimentalitet alls. Samtliga nostalgiska kvitton, biobiljetter och flygblad från utställningar jag samlat på mig? Hej då. Klänning jag hånglat med minnesvärda personer i? Adios. Kent-skiva jag gråtit till i högstadiet? FAREWELL. Ni fattar. Så jag rensar.
Ikväll tänker jag dock bara ta det ledigt, för ikväll är det TV-tisdag. Först dubbelavsnitt Sinkkulaiva (har sålt in detta tv-mästerverk åt mina tveksamma artsy fartsy vänner med "som en Aki Kaurismäki-film, men med annan stylist" och de har gått med på att se ett avsnitt och sen alla fastnat), sen Hottikset (hatälskar Juha, stalkar honom på Insta mer än vad jag borde erkänna) och till slut Paratiisihotelli (tycker castingen är lite väl förutsägbar men man fastnar ju).
Och ni som nu suckar och ba hur orkar du se på det här? FUCK OFF. Om det är så viktigt att övertyga alla om hur bra smak du har, så att du inte kan erkänna dragningen i riktigt skräpig reality-tv tror jag du är ganska obehaglig människa. Sluta shame:a folk för vad de uppskattar eller tar del av när det gäller kultur, liksom över huvudtaget. Du har rätt till din personliga smak, men den är just det - personlig.
PS Glöm inte catcha Whitney-specialen Kobra sänder ikväll på SVT play senare ikväll.
PS2 Skrev inte om Kobra för att vinna kredd-poäng. Jag gillar faktiskt båda.
Livet, döden, poesin och världen
image
I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.
Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.
Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.
För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.
Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om - som att skriva poesi och lära känna människor - på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat "skriv som ett berg". Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.
Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna.
Ett meddelande från våra sponsorer
image
Jag har ju förstått att det här med sponsrade inlägg och bloggsamarbeten är ganska vanligt och nu har turen kommit till mig. Eller rättare sagt, mamma sa att jag inte får nån julklapp i år om jag inte nämnde hennes nya projekt.
Mamma målar tavlor och har nu börjat trycka upp sina favoritmålningar som kuddar. Som hon säljer då för 500 kr styck. Årets julklapp kanske? De gör sig bra med de flesta soffor eller avslappnat uppradade på en trappa...
Ja, ni ser ju. De är svensktillverkade, tål 40 grader i maskin och är 40x40 cm i storlek. Är ni intresserade kan ni höra av er åt mig så sköter jag resten. Om ni vill se mer av mammas shit kan ni följa henne på instagram; @mijamaria67 eller gilla hennes sida Mijas konstigheter (inte mitt namnförslag...) på Facebook.
There, I've done my duty som dotter. Nu ska jag luta mig tillbaka och hoppas på att mamma börjar sälja skitmycket så att jag får en rik förälder *life goal*.
Allt jag inte minns (för att jag inte sovit på hundra år)
Ibland i perioder, när jag är stressad eller orolig, lider jag av sömnsvårigheter. Kanske ingen skräll, för vilken nutidsmänniska gör inte det, men just nu är jag mitt inne i en sån period och när man är kallsvettig av trötthet är det svårt att inte känna sig unik. Oftast tar det sig uttryck i att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Ibland är det mardrömmar och sömnparalyser. De här perioderna har sällan pågått längre än ett par veckor, så de brukar sällan hinna påverka mig så där jättemycket. Värsta som brukar hända är att jag försover mig, vilket jag hatar, men som jag lärt mig ta som en indikator att jag borde ta det lugnt en tid.
Den här gången har jag inte kunnat somna om kvällarna, vilket är lite ovanligare. Det var ett under att jag inte bara däckade av ren och skär utmattning igår kväll efter ett par nätter med två timmars sömn, jag kunde liksom känna hur sömnbristen rev och slet i kroppen. Min kropp skriker efter sömn, men huvudet går på högvarv. Så jävla onödigt/obehagligt/irriterande. Jag har bestämt att i natt s k a jag sova, om så jag ska slå mig själv medvetslös. Bra anti-tips: se sömn som en prestation och stressa upp dig när du inte får tag i den :) :) :) :) :) :)
I natt förde min insomnia i alla fall något gott med sig, jag plockade äntligen upp Allt jag inte minns från nattduksbordet och läste den.
Alltså. Alltså. ALLTSÅ!!!!
Ni måste nästan läsa den, den är så proppfylld med fina formuleringar och lakoniska på pricken-beskrivningar att jag nästan blir arg. Det är en otroligt vacker berättelse om vänskap och kärlek SAMTIDIGT som det är en skarp samhällsskildring SAMTIDIGT som det är fascinerande essä om minnen och vilken otillförlitlig (eller?) berättare ens eget minne är SAMTIDIGT som den är så där sjukt opretentiöst poetisk SAMTIDIGT som det är en sorgesång över en död vän. M a o ALLT som är bra i en och samma bok.
Jonas Hassen Khemiri är den typ av favoritförfattare som får mig att känna mig som en hormonstinn bibliotekarie med igenimmade glasögon, för jag vill bara stanna folk på gatan och trycka hans böcker i händerna på främlingar och berört viska fram "den här kommer ändra ditt liv". Ibland tror jag att orsaken till att jag överhuvudtaget skriver är för att avståndet mellan mig och Jonas ska krympa så att vi en dag kunde dricka en öl som (vågar inte skriva vänner) kollegor och prata om världen. JAG BJUDER, JONAS.
Så läs den är ni snälla. Eller så viftar ni bort min entusiasm som en sömnberövad galnings desillusionerade skitprat. Det är heeelt förståeligt. Mvh sleep free since 93.
Vad skrattade du senast högt åt?
I don't know about you men jag har alltid tyckt att folk som skrattar högt åt tv och serier är lite... konstiga. Visst det är kul, men sällan, sällan skrattar jag så det hörs överhuvudtaget. Och om jag mot förmodan gör det så är det aldrig ett riktigt skratt, utan mer ett frust och kanske ett godmodigt rusk på huvudet; "ja, se den där Chandler" typ. Men ibland så händer det att jag faktiskt bokstavligen skrattar åt tv. Som när jag såg det här i helgen och skrattade riktigt högt och hjärtligt, spolade tillbaka, kollade igen och skrattade högt (kanske inte lika hjärtligt den här gången men whatevz) igen. I give you... Liz Lemon.
https://www.youtube.com/watch?v=JfxS0ZN25Hg
När du nu återhämtat dig från skrattattacken jag räknar med att du fick (om inte - vad är det för fel på dig?!) har jag nu två frågor. Är DU en sån som skrattar högt, även när är ensam? I så fall hej då, oops, hade bara en fråga åt dig. Och om inte - ge mig ett klipp som fått dig att skratta högt! Låt oss tillsammans skratta bort alla bekymmer! LOL, nej, skämta ba, vad du än gör - trä INTE ett skratt på ett snöre, forcerad glättighet är det värsta som finns.
(Ibland när jag säger såna här saker som att det vore dödsfakta så önskar jag att jag hade tillgång till en gif som skulle visa nån som stämplade ett papper med ett stort rött TRUTH. För det är så det känns.)
Ny blogg, ny lista
Tänkte också fylla i Linneas presentationslista nu när vi både två har flyttat våra bloggar. Ni får gärna fylla i och skriva en länk till era svar i kommentarerna! 1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.
Min dag känns som en typisk söndag; har tvättat en maskin, sett ett par avsnitt Portlandia och ätit pizza och skvallrat med två av mina tre systrar och senare ska vi till Larsmo och hälsa på papp. Mitt humör känns väl också lite söndag; dödsångest kombinerat med så där skön tillfredsställdhet.
2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.
Enda kulturyttringen jag tagit del av den senaste veckan är sitcoms pga vacklande hälsa. 30 rock, Portlandia, Broad City, Parks & recreations, Modern Family, Fresh Prince och The Nanny. Allt via diverse streamingtjänster. Har uppskattat dem alla, på vitt skilda sätt.
3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.
Jag är rädd för att aldrig lyckas med det jag vill och vara bitter och trött resten av livet och därför skjuta bort alla kring mig och dö ensam. SÅDÄR I ALL LÄTTHET SOM ICEBREAKER HEHE. Retar mig på... Människor. Av olika anledningar. Blir mer och mer asocial, men tack och lov lever jag i en tid där det är okej att ha sin smartphone som bästis, heh. Det hör ihop med att jag konstant är stressad över att jag aldrig har tid/ork/råd att bara göra det jag vill (alltså skriva) och därför är jag så förbannat lättirriterad. Jag ser fram emot jullovet, när jag får hälsa på Pärlan och uppleva Ronneby irl.
4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.
Jag tycker först och främst om böcker. Att läsa och försöka skriva och samla på. Katter så klart- eller djur överhuvudtaget egentligen, är mycket förtjust i undervattensdjur t ex - men katten är ju det perfekta husdjuret. Sen gillar jag kultur och idéhistoria eller jag vet inte vad jag ska kalla det, jag tycker om människor och vad som förenar oss och hur vi tänker. Och varför vi tänker som vi gör och hur vi har tänkt har ändrats genom tiderna och hur det kan ses i allt; mode, tv, litteratur, reklam, humor, musik. Jag är intresserad av människor kunde jag kanske säga, om jag inte sagt i förra frågan att människor irriterar mig. Jag har många gånger tänkt att jag hade varit bra inom reklam, för jag är ganska bra på att se och förutspå trender (inte bara polotröjan är det nya svarta-trender) och jag är sjukt intresserad av varför det som är trendigt blir trendigt. Dessutom är jag bra på att övertala och kanske till viss del manipulera folk. Låter elakare än jag menar det, manipulerar inte folk till vardags, för with great powers come great responsability LOL. Sen gillar jag smink, simning, kalligrafi, historia, brädspel, kändisskvaller, laga mat och äta den maten, internethumor, hiphop (som fenomen och som musikstil), dricka rödvin eller cider, politik och åsikt (så länge det är rätt åsikter och politik, socialist 4-ever), bla bla bla. Jag kan vara intresserad av det mesta utom historiska krig, motorer och fordon och att gå på gym.
5. Beskriv dig själv med fem ord.
Ganska rolig och ganska arg. Fem ord BOOM! Nej, men varje gång jag tänkte på ett ord så insåg jag att motsatsen passade mig också. Avslappnad - neurotisk.
Hej och välkommen
Egentligen har inget ändrat, förutom adressen då, och förutom att här är fulare än ett hobbyrum på nittiotalet i en mexitegelvilla. Jag ska ändra en massa, men är orkeslös pga feber just nu, så för tillfället får ni stå ut med detta estetiska hemfridsbrott sm är min blogg. Jag är glad om ni fortsätter läsa bara.