Alla mina liv i alla mina lådor

Ganska ofta får jag behov av att rensa och reda upp i alla mina lådor. Jag är inte pedant på nåt sätt, men det stör mig jättemycket om jag vet att en byrålåda eller en skåpdörr är stängd och det ser fint ut på ytan, men innehåller kaos. Det får mig att känna mig oärlig, som att jag kunde bli ertappad med nåt när som helst. Jag somnar med ett självgott leende på läpparna när jag vet att mina lådor och skåp är i ordning. Ingen ska få ta Ellen Strömberg på att hon inte har ordning i sina lådor!!!!

Vi har faktiskt jävligt många lådor. Både jag och Pär samlar på oss skit som inga andra, gränsen mellan våra lådor fulla med "charmig kuriosa" och medverkan i nästa säsong av Extreme Hoarders är bibelsidetunn. Kanske är det därför jag känner ett sånt nästan maniskt behov av att rensa och reda upp. Inbillad känsla av kontroll. 

Idag har vi haft som projekt att ta oss an byrålådorna. Det hela började i söndags när vi hamnade i ett litet vardagsgräl om ordningen i biblioteket. Vi är så pass förutsägbara att vi grälar om städning ibland, lol. Hur som helst så kom vi i grälets utebbande fas överens om att ordna upp i byrålådorna på den lediga dagen. Sagt och gjort, det gjorde vi. Det behövs nästan en hel dag för att göra sånt. Inte för att vi har riktigt så många lådor, men för att man fastnar. 

Och fastnade gjorde jag. 

Ni som följer mig på Instagram (god bless er goda smak) kanske redan har sett att min Instastory went crazy idag med tillbakablickar jag hittade i lådorna. Jag förlorade verkligen mig själv där i ett par timmar. Gamla foton, dagböcker och grejer jag tyckt varit värda att spara. Jag satt i skräddarställning på golvet med spillror av alla mina liv kring mig. För det är så jag tänker på det, som olika liv jag en gång levt. Människor man dejtat, människor man önskar man hade dejtat, människor man umgåtts med men mest människor man varit själv. 

Det är som med mina lådor, det här med mina olika liv. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att vädra ur ibland. Ingen ska få ta mig på att jag inte säger hur det är, eller var då. Jag vill somna med ett självgott leende, vetandes att allt är out in the open. Eller allt och allt, men jag vill erkänna allt jag gjort, även när det varit dumt eller pinsamt. 

Jag tror man behöver en viss tid, ett visst avstånd för att kunna visa innehållet i alla lådor. Mycket av det jag suttit och bläddrat i idag är sånt som ni redan vet: hur hopplöst olycklig förälskad jag var (visserligen i olika personer men) hela tonåren. Fatta att jag suttit och transkriberat femtiotvå miljoner sidor dialoger MED UTMÄRKTA BETONINGAR i mina dagböcker från nån fest, där jag suttit och pratat med Honom med stort H. Ni vet om vännerna jag svikit och vännerna som svikit mig. Ni vet också att jag varit deprimerad i flera omgångar, ni vet ångesten och ni vet hur det tagit sig uttryck ibland; självskade- och ätstört beteende ibland annat. Jag tycker om att kunna dela med mig av sånt med er, jag tycker om att kunna prata om sånt som jag egentligen inte skulle vilja prata om. 

Men när jag satt och plockade i mina papper idag insåg jag att det finns så många liv kvar som jag aldrig vågat skriva nåt om alls. Saker jag gjort som är så otroligt svåra att erkänna, än idag. 

Ta den här bilden från kollaget där uppe t ex: 

Jag är visserligen jätteung, jättedum, jättekär där på bilden, men jag är ju inte jättefull. Jag är ju helt enkelt jättestenad. 

Jag är 20 eller 21 på den där bilden och mannen bakom smileyn kommer snart krossa mitt hjärta många gånger om men också framkalla många såna där fnittringar ännu. Vi har, strax innan bilden är tagen, rökt en joint. Igen. 

Det slog mig när jag skrev "jättefull" och inte "jättehög" på min instastory att det här är verkligen en del av mitt liv, ett annat liv jag levt, som jag inte alls kan stå för. Så nu försöker jag tvinga mig att göra det. Ingen ska kunna ta Ellen Strömberg för att hon inte står för alla sina liv!!!

Det är så jobbigt att skriva om det här att hjärtat bultar i bröstkorgen när jag gör det. Kanske för att det är en sån infekterad och polariserad diskussion. Jag är så rädd att bli stämplad med ett stort rött "KNARKARE" i pannan. Känner ett behov av att verkligen poängtera att det är ganska många år sen jag senast rökte gräs och jag har inga planer på att göra det igen. 

Inte bara för att det är förknippat med dåliga relationer from the past, men för att jag till sist bara blev nojig och jävligt angstig av att röka på. Har man couchsurfat hos nån jävla tysk i Kreuzberg, blivit bjuden, tagit ett par drag och sen legat i hens soffa på en nyårsafton, oförmögen att prata eller röra sig på tre timmar för att man är så stenad så är man inte så sugen längre, hehe. 

Det har varit en del debatt kring weed den senast veckan, gnistan som startade det hela är SU:s förslag att avkriminalisera personligt bruk och innehav. Nu är jag varken nåt stort fan av SU eller weed för den delen, men jag är ett stort fan av att prata om saker och försöka närma sig varandra och jag tycker det är ett modigt och vidsynt förslag från SU.

Här i lilla Jeppis har diskussionen om knark gått het de senaste åren och med all rätt, vi har stora problem med ungdomar och droger här i stan, det är knappast nåt att hymla med. Det är bra att det tas på allvar, men diskussionen tenderar att bli så otroligt ensidig och demoniserande. Röker du gräs en gång så kommer du att sluta som Trainspotting-scenen där han dyker efter tabletter i den dra smutsiga toan. Eller så dör du, knall fall bara. 

Jag rekommenderar verkligen ingen att göra nåt utanför laglighetens gränser, speciellt inte som ung. Inte för att du kommer att dö, men för att du inte är färdigväxt ännu och gud vet att du inte ska mixtra med en växande kropp och hjärna. MEN faktum kvarstår att gräs faktiskt inte är livsfarligt alla gånger. Visst kan det få ditt omdöme att skifta och plötsligt sitter du och tycker att dreads vore en bra idé och visst kan du bli paralyserad i Berlin en nyårsafton MEN oftast så röker du ett par drag, har jätteroligt och kommer ur det helt okej, helt oskadd. Det här är inget reklaminlägg för nåt, jag tycker att gräs är ganska osympatiskt och okonstruktivt, i alla fall i det långa loppet, men jag kan inte sitta och ljuga och berätta skräckhistorier heller. 

För inte så länge sen pratade jag med en kompis om drogproblemen i Jeppis. Vi har båda så att säga experimenterat en del back inna dem days men vi var överens om att det har eskalerat enormt sen vi var unga här i stan. Min kompis, let's keep them nameless, sa en jävligt bra sak. Hen sa att man verkligen inte borde klumpa ihop gräs med andra, farligare droger. Säger man åt en ungdom att det är livsfarligt med gräs och ungdomen i fråga sen testar och inser att nej, det där var inte så farligt så ökar risken att man inte tror på nåt annat man hör sen. Man tror att inget annat som klassas som farligt faktiskt är farligt sen. Och det finns så jävla mycket som faktiskt är så farligt. Jag har aldrig testat nåt annat än gräs, men jag har sett på nära och längre håll vad andra droger kan göra med dig. Det är inte roliga saker alltså. 

Jag vill faktiskt inte välja nån sida alls i det här, men vill vi få tag i problemen så tror jag på att börja nyansera diskussionen, för det är faktiskt inte svart eller vitt. Jag tror vi måste börja lyssna på varandra och vi måste göra det enklare för ungdomar att våga prata om det. Ett sätt kunde kanske vara att avkriminalisera personligt bruk och innehav. 

Grejen är ju att de flesta av oss gör märkliga och ibland dumma val som unga. Det finns värre saker än att röka gräs, ganska mycket värre saker. Saker du inte blir stämplad för, kanske inte ens socialt, men definitivt inte i straffregistret. Jag vet att jag, som festande och gräsrökande 21-åring, hade mått bra av att kunna tala med nån om vad som hände, utan att behöva vara rädd för att bli dömd eller straffad. Jag kände att jag med mitt val att röka gräs hade valt sida. Jag hade valt svart framför vitt. Om man en gång gjort ett sånt val, i en fråga som är så polariserad, är det en jävligt stark känsla av att inte längre vara välkommen på andra sidan. Så stark, att jag ännu idag, som 30-åring (vars vilda valborg bestod av en extra kaffekopp efter klockan sex), drar mig för att erkänna det. Nu när det börjar vara så länge sen att det knappt räknas längre. Jag har ju gjort så mycket annat sen det här, jag är så många andra nu för tiden. 

Men om jag hade blivit fast då och straffad för det. Vad hade hänt då? Hur många liv skulle jag ha behövt leva och hur många lådor måste jag fylla med annat före det inte skulle ha räknats längre? Hade jag förseglat mitt dåliga val once and for all och aldrig känt mig eller ens varit välkommen på andra sidan? Hade jag ens blivit nån annan eller hade jag ännu varit 21 och fast på ett svartvitt foto? 

So no-one told you life was gonna be this way *handklapp*

Ska man ändå prata friends så ⤴️

När Pär flyttade hit så insåg jag hur svårt det är att hitta vänner som vuxen, om du (som Pär som frilansar) saknar fast arbetsplats eller studieplats. Var hittar man vänner då? Nu ska jag inte måla upp Pär som världens ensammaste människa, han har lyckats bygga upp en helt bekantskapskrets och nästla sig in i min på ett väldigt naturligt och smärtfritt sätt. Men det är svårt alltså, det tar tid.

Jag tycker ofta också att det är svårare att våga fråga om en kompisdejt än en ”vanlig” dejt, även om det kanske inte borde vara så. Vänskapsförhållanden har man ofta längre än romantiska förhållanden, eller det kräver kanske ett större engagemang på många sätt och vis. Det är också helt okej att säga efter en misslyckad romantisk dejt att det inte klickade, men det är svårare att erkänna att man inte klickade som kompisar. Om nån inte ens vill ha dig som kompis - vad är du då? Av samma anledning är det också svårare att tacka nej till en kompisdejt tycker jag. Det känns som ett sånt enormt NEJ TACK. Men det är klart man ska göra det om det känns så. Man har aldrig nån skyldighet att göra nånting alls med nån annan i dejtsammanhang, kompis eller ej. Hur som helst tycker jag vi är alldeles för dåliga på att kompisdejta i det här landet.

Men hur gör man om man vill kompisdejta nån då?

Jag tror att man bara ska fråga. Idag är det ju enkelt att börja följa nån på Insta, skicka friend request på Facebook eller adda på Snap eller vad ungdomarna nu gör idag. Där igenom kan man ju börja likea nåt, kanske kommentera nånting och om man sen vågar, fråga om personen vill gå på en kaffe eller så. Eller om man har nåt gemensamt intresse, planera dejten kring det ”vill du träffas och skriva tillsammans nån dag?” ”Ska vi spela Magic nån gång?” ”Såg du att dom hade den och den filmen på bio nu, har ingen att gå med - vill du gå?”. Det är alltid bra att komma med ett konkret förslag, att bara säga ”ska vi träffas nån gång?” är onödigt vagt. Alternativt kan du börja prata med människan online om nåt relevant och utveckla en slags nätvänskap först för att sen föreslå IRL-häng.

Sen så får man ju vara medveten om att personen kanske inte vill/hinner/orkar lära känna nån ny. Det ska man inte ta personligt - hur kan det vara personligt när dom inte känner dig? Du känner ju inte heller den andra personen väldigt bra; kanske hen har anledningar att inte hänga hen inte vill delge dig? Så där är det. Man kan heller inte tvinga nån eller försöka guilt trippa nån into vänskap. Kanske du har byggt upp en onödigt bra bild av personen du uppvaktar i huvudet? Ni kanske inte alls skulle klicka? Man kan ju alltid trösta sig med det om det inte funkar.

OBS! Kom ihåg att inte börja utnyttja dig själv när du kompisdejtar. Det är lätt att säga ”DU KAN FÅ MIN!” om en kompis-crush pratar om hur gärna hen skulle vilja ha en egen Harry Potter-trollstav. Gör inte det (om du inte ändå tänkt slänga den typ)! Det är orättvist både mot dig som blir utan trollstav och mot kompis-crushen blir ”skyldig” dig nåt då.

Det finns så många föreställningar om hur en bra vänskap ska vara. Vi har kommit ganska långt när det gäller att dekonstruera - eller i alla fall plocka ner från piedestalen - det romantiska förhållandet. Ingen tycker du är konstig om du dejtar runt eller har krav på din livspartner. Kanske ingen egentligen tycker du är konstig om du byter vänner lite då och då, men jag har känt skam kring det där. Det är liksom fulare att göra slut med en vän än med en partner.

Jag har nära vänner jag haft i över 25 år. Jag har nära vänner jag haft i mindre än 5 år. Jag har vänner jag pratar dagligen med och vänner jag pratar med en gång i året. Jag har många vänner, från flera olika tider i livet. Vissa tider har jag inga vänner kvar alls från. Jag har dumpat vänner och jag har varit den som blivit dumpad.

Jag fick en fråga av en journalist förra veckan om vänskap. Om vad den svåraste utmaningen för en vänskap är. Jag svarade tid, men jag vet inte om jag håller med om det längre, eller jag vet kanske inte riktigt vad jag menade med det tbh. Men jag lämnade att fundera på vänskaper efter det. I Jaga Vatten är Rakel och Hanna vänner som borde ha gjort slut men ändå hänger ihop. Av gammal vana och av invanda, bekväma hierkier. Jag tänker att dom båda två är snälla, bra människor egentligen, men att de inte låter varandra vara något annat än det dom ”alltid” varit.

Jag har skämts ganska mycket för att jag bytit vänner så många gånger. Att jag har haft svårt att hålla i dem jag umgicks med nångång eller som mycket yngre. Jag jar skämts för att det varit så fula slut på vissa vänskaper. Jag har tänkt många gånger att det måste va nåt fel på mig, att jag måste vara den elakaste, värsta vännen nånsin. Och det kanske jag är, det kan inte jag vara the judge over.

Men jag vill inte skämmas längre, för jag tror faktiskt jag är en helt okej vän.

Jag är ju helt okej med att jag prövat mig fram i mina romantiska förhållanden. Jag har de där oskyldiga ihop-varanden från lågstadiet, högstadiets första hångel, one night standsen, de helt fel destruktiva försöken, det korta dejtandet som aldrig riktigt lyfte och de där som man alltid haft ett gott flirtöga till men aldrig mer än så. Och så till slut då; det som jag inbillar mig är helt rätt, livet ut. Många av dem tänker jag tillbaka på med nån slags värme, många blir jag glada av att se idag. Men vissa blir jag bara arg eller kallsvettig av att påminnas om.

Det är en ganska brokig historia men det är seriöst helt fine by me. Jag skulle aldrig komma på att förebrå mig själv för att ha gjort slut, sagt upp kontakten eller blivit dumpad. Det ger ju mina memoarer lite innehåll, jag ångrar egentligen ingenting av det. Fan va härligt avslappnad jag är till mig själv, hinner jag tänka före jag inser att jag inte ALLS tänker så när det gäller vänner.

Kanske är det där jag skrev i början, att det är skämmigare att inte vara önskad ens som vän, men egentligen - vadå ENS som vän? Varför uppmuntras vi inte till att vara precis lika picky när det gäller våra vänner som våra partners? EGENTLIGEN.

Jag säger inte att man ska kasta bort vänner bara för att eller att det finns ett egenvärde i att ömsa vänkrets då och då. Men lika lite finns det nödvändigtvis ett egenvärde i att hålla fast vid en barndomsvän, bara för att. Man är ju inte en konstant genom livet, eller man kan ju hoppas att man inte är det. Och i samma veva som vi konstaterar att vi är dåliga på att kompisdejta kan vi också passa på att konstatera att vi är för dåliga på att göra kompis-slut i det här landet.

Men hur gör man om man vill göra slut med en kompis då?

Först kanske du måste analysera varför du vill göra slut. De flesta anledningar är helt okej (förutom kanske rena mobbar-orsaker såsom att du tycker att din vän är för ocool eller nåt), men behöver ni nödvändigtvis göra slut? Eller behöver ni bara reda upp nåt som ligger mellan er? Kanske ni bara behöver hitta ett annat sätt att umgås på?

Jag tror inte heller på relationer av något slag som inte går igenom rough patches eller där personerna i relationen inte grälar ibland sinsemellan. Det är inte nödvändigtvis tecken på att nåt är fel. Folk som lever nära varandra kommer irritera varandra ibland och det är normalt att tycka sin kompis suger mellan varven. Så länge dagarna när du tycker hen är bäst är flera.

Många gånger behöver man inte göra slut med vänner. Det gäller kanske främst förhållanden som du kanske inte mår jättebra av men som du nödvändigtvis inte mår dåligt av heller. De relationer som inte är meant to be rinner ganska ofta ut i sanden av sig själv och det är ganska skönt och trösterikt, för det kan va ganska jobbigt att göra slut. Speciellt om man har många gemensamma vänner och är insyltade i varandras liv, som man ofta är. Man kan bra låta nån relation som tär på en låta fade out, man behöver inte alls vara superdramatisk och kall; man bara lägger mindre och mindre energi på det. Det här är kanske enklare i vuxen ålder när - LETS FACE IT - man aldrig hinner upprätthålla några vänskaper alls HEHEHEHEHE.

Om det är en situation där du behöver ha Samtalet så ska du, om det bara är möjligt, försöka sköta det snyggt. Du kan inte göra det och känna dig snäll där och då, men är det en dålig relation så är det det snälla i längden, för er båda. Du måste nog va hård och säga som det är och du får räkna med att du kommer såra vännen i fråga, speciellt om hen inte känner för att göra slut. Du kanske måste räkna med att bli sårad också. Jag säger försök håll det snyggt, men det är ganska svårt. Du får nog förbereda dig på att det inte blir kul och att du kommer va ledsen och arg, för det är man ju ofta i olika omgångar. Men det är fan så mycket bättre än att gå runt i en relation du mår asdåligt av.

För vet du vad som händer om du går runt i en relation du mår asdåligt av? Jo, du mår inte bara asdåligt, du blir ett svin mot den andra också.

Jag ångrar t ex inga kompisrelationer som tagit slut, jag tror det har varit bäst för alla inblandade, men jag ångrar hur vissa har tagit slut. Jag borde ha gjort det snyggare, varit ärligare och sagt hur det kändes istället för att snacka skit bakom ryggen och sen bli den som blev dumpad. Det ångrar jag verkligen. Det är inte schysst MEN det är också jävligt störigt, för då lämnar man med en känsla av att vara den som gjorde fel. Det är kanske inte viktigt att få sista ordet, men det är störigt när man aldrig fick säga sin version. Och det är inte alltid säkert att din kompis fattar att hen varit/är svinig mot dig.

Är det en riktigt skitvän så är det faktiskt okej att säga precis som det är och inte ta den mogna vägen ut. Du får skrika och du får vara arg. Det är också okej.

Oavsett hur uppbrottet blir så ska du komma ihåg att det är viktigt att sörja också. Antagligen har du haft roligt nån gång med den här vännen också. Man kan sörja de stunderna utan att vilja ha tillbaka vännen. Nutidsmänniskan kan nämligen ha två tankar i huvudet samtidigt och det ger dig inte mindre rätt att vara arg eller sårad för att de minns de där fina stunderna. Och de fina stunderna kommer alltid va fina, även om det blev skit sen.

Min poäng med det här jättelånga inlägget har jag glömt för längesen, men jag tror det var att det är okej att byta vänner ibland. Att aktivt jobba på att hitta nya. Och dumpa gamla när det behövs. Det här är kanske först och främst riktat mot mig själv. Vi borde tillåtas kompisdejta och kompisdumpa oftare. Det blir nästan alltid bättre när man vågar göra endera.

Det är så klart superfint om man hittar sin bästis redan i dagis och sen är bästa vänner livet ut. Lika fint som när pensionärer firar guldbröllop. Det är få förunnat och värt åtminstone en Allers-artikel tycker jag. Jag har som sagt också ett par  vänner jag haft i 25+ år. Det är fint, jag hoppas vi kan fira guldbröllop när vi är typ... 57? Men man ska nog inte förebrå sig själv för att inte alla vänner blir livslånga. Det finns ett sånt starkt strävsamt ideal häromkring och visst är det fint att va strävsamt. Men så jävla fint är det ändå inte. Det finns andra finare saker man kan va. Typ en bra vän. Och det är svårt att va en bra vän när man mår dåligt.

Man - JAG - behöver inte skämmas för att jag inte mått så bra i vissa relationer och på ett eller annat sätt avslutat dem. Jag skulle skämmas mer om jag höll fast vid nånting jag inte mådde bra av, bara för att. Vänskap ska man ju må bra av, det är ju sist och slutligen därför det finns.

14 bilder som jag är taggad i på Instagram

Än en gång tyr jag mig till min favoritapp för att hitta luck-innehåll. Idag tänkte jag att vi skulle ta en titt på ett urval bilder jag blivit taggad i under min tid på Insta. Jag säger urval, för mnia vänner är flitiga användare av sociala medier och det fanns långt mer än 14 att välja på. Dessutom finns det så sju-hu-ukt mycket fula bilder av mig Insta att ni skulle inte tro det. Jag brukar ju alltid orera om vikten av att se sitt eget utseende i vitögat och bla bla bla, men jag orkade faktiskt inte rada upp 14 bilder från förra året, när mitt hår är på utväxt och jag mådde piss pga hormonkur. Orkar inte. Så här är ett urval, med några fula men de flesta ganska fina bilder på mig som min homies har tatt. Vi börjar:

Får mig att längta till sommar och poolbad med Heidi. Det är alltså jag som är Loch Ness-monstret där i bakgrunden. Herregud vad vi skrattade den här dagen för övrigt. Tänk vad ett par simglasögon kan göra.

När jag och Nikko peakade som Halloween-utklädare och radarpar och klädde ut oss till varandra. Det här var alltså före Nikkos STORA SVEK när han flyttade ifrån mig.

Jag och Ronja på rave för ett par år sen. Ville mest ha med den här bilden för att min sminkning och skuggorna gör att jag litelite liknar Silvana Imam, right? *önsketänk*
 

Jag, Björn och Nikko på vernissage. Av min och Björns pose misstänker jag det här är några glas in i kvällen. Minns det här som en otroligt rolig kväll, men minns inte alls vad som hände eller vad vi gjorde så jag kan ha fel.

Den här jättefina bilden av mig har Ida-Lina tagit när vi lunchade i Helsingfors en sommar. Tycker så om allt i den här bilden, jag ser så glad och fräsch ut. Jag var mitt inne i semestern och det här är bara några dagar innan Pär kom och hälsade på första gången, så jag har magen full av fjärilar.

Jag och Ellu som vunnit musikquizen och dricker vinstdrinkar med fashionabla attityder. Och är det Pär som skymtar där bakom? Ser så ut.

Jag (och massa andra) på Feministisk Färbannelsesalong som Catzo ordnade på AE för nåt år sen. Det var riktigt mitt i den där jobbiga hormonkurvan och hårväxten. Usch.

När Jutta och Juri var hemma hos oss på kyrkkaffe efter julottan förra året. Här mår jag bättre MEN SE PÅ HÅRET. Aldrig mer klippa kort, aldrig! Annars mysig känsla i denna bild, hoppas kunna gå i julotta i år igen.

När jag medverkade i bröllopsmagasinet Blomstrande bröllop med en liten text fick jag och de andra medverkanden illustrationer gjorda av oss. Qt.
 

När jag och Pär lekte i en megastorsnödriva på vägen hem en gång.

Och när vi badade i somras i vad kroppsspråket antyder var iskallt vatten. Jag är igen, Loch ness-monstret i bakgrunden.

När jag och Mia-Irene var i London på Harry Potter-nördresa. Så roligt!

 

Jag och Pär (igen...) hemma hos Emma och Veronika i Malmö. Skulle inte jag vara i klädd i vad som ser ut som en psykadelisk pyjamas så skulle den här bilden vara skitfin. Ljuset och kompositionen och färgerna. I januari kommer förresten Emma, barnboksförfattare och barndomsvän till Pär hit och hälsar på, det ska bli kul!
 

Den här, något suddiga bilden från min 30-årsfest får avsluta paraden. Grattis Ronja, det verkar som att du fotar mig mest. Tycker annars att de här bilderna visar ett ganska bra tvärsnitt av mitt liv. Eller njäe, det här är ju mest bara de roliga delarna av mitt liv. Men ändå. Det här är ganska mycket jag.

Nästa vecka är det julafton hörni!!!!!!

Min söndag: krämpor, kompisar och pappa, förstås

Vaknade sent sent eftersom vi gick och la oss fyra efter helkväll med Rappakalja, musicerande och prat hos pappas. Den här vyn är inte från imorse tyvärr, utan tidigare i veckan när det var fint ljus.

Facetimeade med birthday boy Nikko och hans nyagamla kämppis Ellu över frukosten. Jepp, det är sant; de bor båda i Helsingfors nu. Jag för ju nån slags outtalad kamp mot urbanisering och migrationen till Helsingfors, men det är känns som ett nederlag varje gång en kompis flyttar ditåt. Liksom I’m all 4 att mina babies ska bo var de mår bäst, men min envisa övertygelse om att det MÅSTE gå att bo här och leva ett värdigt och fullgott och stimulerande liv känns så bräcklig såna gånger. Nästan alla mina bästa vänner bor i Helsingfors, Köpenhamn och Malmö numera. Det är ju kul att alltid ha folk att besöka men ååååh vad jag kan sakna det där oplanerade hängandet som bara kan uppstå när man inte behöver skriva in i kalendern att man ska ses. Ligga och fisa i varsin ända av soffan framför repriser av Sex and the City typ. Inte känna att man måste FÅ UT MESTA MÖJLIGA NU FÖR VEM VET NÄR MAN SES IGEN.

Det är också en av de få nackdelarna med att va vuxen - att vänskapsrelationer buffas ner på prioriteringslistan. Alla har så mycket med hus och barn och partners och jobb och gym och kurser att minsta lilla fika kräver excel-scheman och planering i en månad på förhand. Och jag är inte bättre! Hinner och orkar så sällan umgås som förr.

Hur som helst, det var mysigt att prata med Nikko och Ellu. Turd Floor <3

Sen satt jag i pyjamas och söndagsfrisyr och läste en god stund. Läste Någon hatar oss igen av Blaue Frau; alltså Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Det är fragment ur deras Messenger-konversationer tillsammans med illustrationer och kollage av Johan Isaksson. Den kan delvis läsas som en grafisk roman och delvis lite som poesi och ibland bara som klockrena oneliners, repliker som ringar in tankar jag själv haft så precist att jag nästan hajar till. En tragikomisk odyssé i ett fullständigt deprimerande patriarkalt landskap kunde jag kalla det. Eller ba en fittigt bra bok. Varför har jag aldrig sett nå Blaue Frau-föreställning?! Det känns inte som att jag har nån bra ursäkt. 

Så här såg jag ut utan bok. Om ni tycker jag sitter snett på nåt sätt så är det för att jag har ont i högra axeln. Det har varit ganska definierande för min söndag, har mått och mår märkligt illa pga axlajäveln. Tror det är nån inflammation pga många långa oergonomiska timmar framför datorn på senast. Allt för konsten. Och krämporna - den andra nackdelen med vuxenlivet. 

Firade givetvis far på farsdag och blev serverad kaffe och värkmedicin av styvmorsan. Mycket tacksamt, känns faktiskt lite bättre nu. 

Den givna huvudpersonen vid alla familjesammankomster nu för tiden. Visst var det pappas dag, men det är svårt att konkurrera ut en ettåring i gullighet. Sorry för det gula ljuset i bilderna, men det är så mörkt numer- äh, who am I kidding, jag är bara inte en bra fotograf. Sorry.

Vi hann med ett varv pidro, jag och papp vann en förkrossande seger mot brorsan och Richie. 

Sen spelade Grim och faffa på årets farsdagspresent - en bättre begagnad keyboard. Papp har ett visst musikintresse och har en handfull gitarrer redan, så vi tyckte att ett komplement i form av klaviaturinstrument kunde va på sin plats.  

Och nu ligger jag här i sängen igen med min bok och smälter en halloumiburgare. Hämtade mat på Angelicas på vägen hem och det var gott + precis lagom trevlig betjäning. Ni vet vad menar; artigt och glatt men inte... svenskt. ”Men Gud vad fina, var hittade du dom?” som jag fick höra i Urban Outfitters en gång när jag kom till kassan med kylskåpsmagneter eller vad det var. Jesus, DU jobbar här, inte jag. Fast det sa jag inte. Jag stammade fram nåt om övre våningen tror jag.

 Imorgon är det ny vecka. Jag har deadline för ny version av manuset. SKÖNT. Vill ha bekräftelse på att jag gjort nåt. Att ha en redaktör är som att va tonårskär. Man skulle vilja prata med dem hela tiden, man kommer på sig själv att namedroppa dem lite för ofta, man överanalyserar varje stavelse dom skriver, man försöker spela sval.  

Nu ska jag treat myself till ett varmt omslag på axeln. Vi hörs nästa vecka! 

Två år

Idag fyller vårt förhållande två år. Om vårt relationship hade varit ett barn borde det vid det här laget ha lärt sig gå och säga enstaka ord och förstå många fler. Hade vårt förhållande varit en katt hade den varit fullvuxen.

Två är är ändå jättekort tid att va ihop. Det finns folk födda på 2000-talet som har haft längre förhållanden än oss. Det är bara en femtondedel av mitt hela liv. Men bara allt går som jag tänkt så kommer vårt förhållande överleva mig. Och då när jag som 90-nånting-åring ser tillbaka på saker och ting kommer siffrorna äntligen stämma överens med the over all feeling jag har redan nu: Det jag delat med Pär, det har varit det största i livet.

Pappersbröllop

Idag har jag och Pär bröllopsdag! Ett helt år har vi varit gifta, vem hade trott det? Tänkte att jag publicerar om mitt inlägg från själva bröllopsdagen. Nä vatå lata.

---

Tjugosjätte maj 2016

05:55 Väckarklockan ringer första gången. Halvtimme senare stiger jag upp. Pär sover vidare och i ett kort ögonblick hatar jag honom lite.

07:03 Glömde min plånbok med ID och allt där hemma. Fan också. Får säga åt Pär han får ta med den när han kommer.

08:10 Har svårt att koncentrera mig på att räkna kassan. Blir paranoid att jag ska ha råkat publicera början till det här inlägget redan på bloggen. Dubbelkollar.

09:25 Okej, nu sitter jag på kaffe med mina kollegor och dör av lust att skrika rakt ut: jag ska gifta mig idag! Igår pratade vi frierier och hur man utför dem just under kaffepausen och först blev jag lite misstänksam, anar nån nåt...? Det är ändå en liten nära skara människor som redan vet och jag vet åtminstone ett par stycken i den skaran (som likt mig själv) inte kan hålla hemligheter alls. Men alltså skit samma. Frieripratet fortsatte och för-och nackdelarna med giftemål vägdes mot varann. Jag sa ingenting, skrattade lite för mig själv när jag tänkte på vårt torra konstaterande på Messenger att det nog vore mest praktiskt att gifta sig. Visserligen så ingår vi detta äktenskap av kärlek och planen är ju att leva om än aldrig lyckliga, så ganska nöjda, i alla våra dagar. Men det kan man ju göra utan ring på fingret. Så det ceremoniella är ganska oromantiskt för vår del. Vi bokade första bästa tid som passade med mitt jobbschema när vi fyllde i hindersprövningen. Hon som betjänade fick skriva upp tiden på en post-it för att vi skulle komma ihåg. Tors 26.5 15:30 står det med flygande handstil. Nu ska jag bara klara av dagen utan att ta tag i nån och ropa dem i ansiktet: dagens datum kommer forever vara min bröllopsdag!!!!

09:57 Ska öppna caféet nu. Mina jeans har spruckit lite i grenen märkte jag just. Inte ens när jag ska gifta mig lyckas jag vara hel och ren.

10:17 Jag hoppas Nikko vaknar i tid. Han hade skickat Snapchats klockan tre imorse. Nikko är vår vigselfotograf och ett av våra två (kanske tre) vittnen. Och min best man. Så klart.

10:21 Okej, vi blir tre vittnen. Syrran skickade just och bekräftade att hon kommer. Frågade också om hon skulle köpa en stand in-ring från Glitter. Typiskt henne att tänka på sånt. Bra egenskap, bra syster att ha i såna här situationer.

10:39 Tänk om nåt har gått fel med hindersprövningen och vi inte får gifta oss?! Jag dör av antiklimax i såna fall. Fast de skulle väl ha hört av sig tycker man.

10:51 Borde jag ta mer allvarligt på det här? Vi ska ju ändå ingå äktenskap liksom. Det betyder nåt. Det är ganska stort. Är jag säker på att jag vill det här? Vi har ju inte direkt tänkt igenom det hela speciellt mycket. Har känt varandra lite på ett år. Bott tillsammans två månader. Egentligen är det ju vansinnigt. Tänk om jag inte alls vill bara med honom resten av livet?! Måste känna efter ordentligt.

11:24 Lugn lunch idag. Jag irriterar mig ju magsårig på vissa saker med honom. Som igår när han sa att det är irriterande när jag biter honom i armen när han berättar nåt. Då blev jag lite sur. Sen sa jag ju inte att jag blev det när han frågade om jag var sur, för jag insåg ju själv hur löjlig jag var. Dessutom hade jag frågat några timmar innan om jag gör nåt som irriterar honom, eftersom jag vill vara en sån god hustru (looool) som möjligt. Inser nu också att jag är i grund och botten en irritabel människa. Och det finns ingen jag irriterar mig hellre på än honom.

11:42 Okej, glöm vad jag sa om lugn. Kommer vara svettig och lukta potatisssoppa när jag gifter mig. Det blir åtminstone verklighetstroget eller vad jag ska kalla det.

12:38 Nu kom Nikko in. Han är vaken! Han frågade om hans kläder är ok. Jeans och tröja. Samma som bruden kommer ha, sa jag.

13:00 Lunchpaus. En gammal bekant från gymnasietiden kom in och åt lunch. Fick mig att hänge mig åt nostalgi och tänker på hur tiden går och bla bla bla. Undrar vad de ska säga när de får höra jag gift mig. Löjligt. De kommer knappast säga nåt alls. Jag skulle inte heller reagera nämnvärt om jag fick höra hen gift sig. Ett glatt jaha typ. Hen kanske redan är gift? Vet inte. Men ändå. Ändå. Det ääär lite svindlande vilka vägar våra hjärtan kan ta om vi låter dem. För tio år sen gick jag i gymnasiet och drack billig sprit på Nickes hemmafester. För fem år sen hade jag just börjat jobba på AE och var ganska skör. För ett år sen hade jag just börjat prata med nån tomte från Blekinge på Tinder. Och nu, idag, ska vi gifta oss. Ganska trösterikt men också lite skrämmande att man aldrig kan ana hur livet ser ut om ett år.

13:20 Äter efterrätt och tänker konstant "det här är sista efterrätten som ogift, det här är sista efterrätten som ogift". Har tänkt så om allt idag. Allt från sista gången väckarklockan ringer som ogift till nu då och efterrätten. Löjligt det också. Inget kommer ju ändra annat än mitt juridiska civilstånd. Chokladmarquis smakar säkert likadant imorgon också.

13:55 Mamma ringer för vad jag antar är första men inte sista gången. Hon är flunssig och borde inte jobba men jobbar ändå. Avslutningtider. Hon ber oss skicka bilder mellan hostningarna.

14:07 Snör av mig jobbskorna och på mig mina andra skor i kontoret. Nu är jag jättenervös. Nina nynnar nånting vid sitt skrivbord. Jag säger hej då, ses imorgon. Tillägger tyst i huvudet: när jag är gift!

14:57 Har sminkar klart mig. Johan, som är vårt andra vittne, har bjudit oss till hans för att jag ska hinna sminka mig efter jobbet. Nikko är här och "dokumenterar" hela dagen. Han berättar om festen han varit på och Johan och Pär sitter och pratar om lokaltidningar ich lokalteve. Jag är så nervös att jag hade svårt att få eyelinern rak. Allt känns som vanligt men ändå så ovanligt. Pär säger det känns som skolavslutningen på ettan. Då fick han ett par målvaktshandskar.

15:05 Syrran ringer och frågar var magistraten är.

15:15 Kommer på att jag kanske borde ha nån slags bukett. River av ett par häggkvistar först, men kommer sen på jag är lite allergisk. Plockat ett par maskrosor ur polishusets rabatt.

15:25 Alla, dvs vi och våra vittnen Nikko, Johan och Julia, är samlade. Vi går in.

Och nu är vi gifta! I oktober blir det fest. Jag är jätteglad.

---

Och lika glad är jag idag! Puss Pär, du är bäst!

Bra väder

Är det sommar nu? Det börjar ju nästan kännas så. De senaste dagarna har det varit riktigt gött väder och jag har carpat varje minut. Har haft tidiga morgonskiftet den här veckan och så fort jag slutat har jag sökt mig ut i solen, precis som alla andra soltörstiga finnar. Jag tycker det är väldigt skönt och behändigt att bo i lägenhet annars, men just de där första veckorna av bra väder varje vår önskar jag mig en egen gräsmatta och en terass med kvällssol. Oh well, det går bra att soldyrka utan egen gräsmatta och terass också. Den senaste veckan har jag bl a:

Suttit mycket i Skolparken. I söndags satt jag och Pär där i ett par timmar och läste varsin bok, precis som de små kulturivrare vi är.

Upptäckte för övrigt att det finns körsbärsträd i Skolis! Ett litet ensamt träd. Men ändå! Trodde körbärsblom bara var förunnat folk på andra breddgrader.

Igår satt vi också i Skolparken. Jag och Pär gick all in och åt vår middag (hämte-tofu) där, och andra nöjde sig med glass.

Jag har också hängt på köttdisken med mina två favoritmän.

Och ätit the worlds greatest glass. Varje år tänker jag, OJ nu ska jag prova nån av de här nya sorterna och varje år står jag där med min Puffet mint. Ångrar mig iofs aldrig.

Hängt på uteservering. Först ensam, med en latte och ett bokpaket (rekommenderar Killmaterskans kokbok förresten, den är jätterolig. Följ henne iaf på insta om ni som jag inte får nog av matporr) och sen med vänner. Det är ju det bästa med den här årstiden, man kan ba sätta sig nånstans i solen och så dyker det snart upp folk.

Och om man har riktigt tur: ulliga små hundar också.

Så har vi ju faktiskt en balkong också, även om den inte är i så bra skick. Men den duger att dricka kaffe på.

Igår kväll packade vi in oss i en bil för att åka ut till havet. Pim var med.

Vi hade bestämt oss för att TÄLJA.

Runt en LÄGERELD. Mikki var eldmästare.

Pär hade med sig te.

Moa hade med sig telefon och kaffe.

Och Johan som fungerade som handledare hade bland annat med sig material, en yxa och en mycket imponerande klubba. Moa var skeptisk.

Dåliga saker med att sitta runt en lägereld och tälja: man luktar som en rökt ost i åtminstone 24 timmar. Bra saker: allt annat. Det är nåt väldigt trevligt med att tälja och det är nåt väldigt trevligt med att sitta runt en eld. Jag gissar det är så här nära mindfulness jag kommer. Täljde för övrigt en halv grötslev, men den är, eeh... Inte riktigt färdig än.

Idag har jag inte varit så mycket utomhus, för jag har mest suttit inne och läst ett manus. Jag ska på slutseminarium på min skrivkurs i helgen och sak tills dess läsa en annan deltagares manus för att kunna ge kritik. Jag tycker det är skitsvårt att ge kritik på det sättet, jag har oftast så svårt att komma på nåt att säga som känns som att det skulle vara till nytta för nån. Men det är bra träning I guess. Men kanske också bra att jag inte följde min ungsomsdröm att bli förlagsredaktör, hehe. Tog selfiepauser i läsningen. Är det bara jag som alltid känner mig två miljoner gånger snyggare så fort det blir sommar? 

Ikväll skulle jag faktiskt sitta på terass med kvällsol hemma hos Emmi när jag och Emma Ö hälsade på, men det blev så kallt att vi retirerade till köket ganska snabbt. Men det var trevligt ändå.

Nu ska jag sluta blogga och börja sova. Imorgon ska jag till tandläkaren. Håll tummarna för noll hål. Har aldrig haft hål i tänderna (förutom i visdomsrackarna) men det känns som en erfarenhet och en utgift jag inte behöver.

Mamma

Jag har förmånen att vara omringad av bra mammor. Kvar i livet har jag en jättefin fammo, en fantastisk styvmorsa, världens bästa svärmor, en klok och snäll svär-mormor och så har jag en mamma, som är så mycket olika saker så jag vet inte var jag ska börja. Men här är ett litet försök.

Det här är min mamma. Och Ernst Kirschsteiger. Visste inte vilken bild jag skulle välja av henne, för hon gillar inte att vara på bild, men jag tänkte om jag visade den här när hon är med ERnst, så kan hon ju inte bli annat än nöjd.

Min mamma fyller 50 i år. När jag föddes var hon 19. Fatta, 19!!! Skulle jag ha fått barn som 19-åring skulle det barnet knappast överlevt första halvåret. Men här sitter jag och jag är ju inte allt för misslyckad som människa. En av mammas favorithistorier att berätta är när vi var med min lågstadieklass och hälsade på hos nån bondgård och en klasskompis till mig frågade henne "ska inte Ellens storasyster också rida på hästen?".

Mina föräldrar skilde sig när jag var 13 och mamma flyttade till Sverige. Jag minns att vi pratade om familjer och skilsmässor på hälsokunskapen i högstadiet nåt år senare och en annan klasskompis sa "jag förstår inte hur man som mamma kan lämna sina barn" bara för att med en skamsen blick se på mig och tystna. Jag tog inte illa upp, för även om mamma flyttade så lämnade hon inte oss. Visst, vi bodde kvar hos pappa och klart det aldrig är kul att va skilsmässobarn, men jag har alltid vetat att mamma got my back om det är nåt.

Det bästa jag lärt mig av min mamma är att en mamma är en människa först och främst. Även om vi kids alltid kommit först så har jag aldrig tvivlat på att mamma har ett liv och en identitet utöver oss. Mamma är frisör och egenföretagare sen många år tillbaka. Hon är också konstnär och målar mycket på fritiden. Annars tycker hon om spirituella saker, Henrik Schyffert, att dricka rödvin och sen några veckor tillbaka sin nya bil. En turkos cab, som hon skickar snapchats på konstant.

Hon träffar också gärna mina vänner och skapar egna relationer till dem. Jag ser på henne att hon riktigt trivs när hon får sitta och prata skit med Heidi eller Nikko eller Pär för den delen.

Hon har alltid sett till att vi har det bra men aldrig varit självuppoffrande på det där utplånande sättet. Jag vet inte om hon skulle kalla sig själv feminist, men hon är helt klart en av orsakerna till varför jag är så övertygad feminist. Det är svårt att inte bli det när man växer upp med en så stark modersgestalt som aldrig varit rädd för att göra det hon har behövt eller velat utan att bry sig om vad normerna sagt.

Mamma är förresten också obrottsligt stöttande och peppande. Skulle jag säga att jag ska bli konstnär, bajsa i konservburkar och fråga om jag får ställa ut dom på hennes salong skulle hon absolut säga ja. Hon är så övertygad om att jag kommer bli nåt stort (dels för att ett medium en gång sa åt henne att hennes förstfödda kommer bli nån man lyssnar på) att jag ibland fått ryta till att jag faktiskt inte är så jävla talangfull som hon tror. Det är en lyx att behöva slå bort överflödig pepp.

En gång träffade mamma Karl Ove Knausgård på en Yohio-konsert. Mamma var där med min lillasyster och Knausgård var också där med nåt av sina barn. De stod ut och rökte samtidigt och efter många kastade blickar på honom närmade hon sig honom och frågade "e de Knausgård?". Han skrattade och sa ja, varvid mamma glatt berättade att hon har en dotter som "OCKSÅ ÄR FÖRFATTARE". Suck.

Det här kanske låter väldigt elakt, men jag är ganska glad att mamma bor i Sverige och inte här. Inte för att jag inte saknar henne, för det gör jag titt och tätt, men för att vi har en mycket bättre relation när vi inte ses jämt och ständigt. Vi brukar kunna umgås 12 timmar innan jag bränner av. Jag antar att det är för att vi är så lika. Ibland ser jag på foton av mig själv och tänker hjälp det är ju mamma. Men också till sättet är vi som två blåbär. Inte allt, för jag är ändå 50% pappa, men många av dom grejer jag irriterar mig mest på med mamma är precis sånt som jag vet finns i mig. Så klart, så är det ju oftast. Men jag har också fått en himla massa bra egenskaper av henne. Och jag är väldigt glad över att jag vara hälften min mor.

Även om jag fortfarande är skeptisk till den turkosa caben.

Best of #brankisbrinner eller Det Stora inlägget om Vårt Bröllop

För den som inte visste det så gifte jag mig förra året. Själva vigseln hände i maj utan att nästan nån visste det på förhand och dagen efter denna Messenger-konversation utspelade sig bokade vi tid för hindersprövning och sen 26:e maj small det. Strax efter att vi announcat giftemålet på sociala medier började vi bjuda in folk till vårt Facebookevent. Vi visste från början att vi ville ha mer av en fest än ett bröllop så vi försökte verkligen göra det så ouppstyltat som möjligt.

Jag insåg för en tid sen att jag typ inte skrivit nåt om vår fest här på bloggen, så jag tänkte visa best of vår hashtag på Instagram. Det är alltså en hel bukett olika fotografer som tagit bilderna, men ni hittar dem om ni söker på #brankisbrinner. Brankis är alltså gamla brandkårshuset här i Jeppis som är byggt mer som en kyrka och dag mest används som teaterlokal och så. Vi skulle egentligen hålla hus i Svenska Gården, men eftersom den renoverades fick vi börja söka alternativ. Jag frågade försynt utan att egentligen hoppas på nåt alls om man eventuellt kunde få hyra Brankis för festen, eftersom jag tycker det är en av de vackraste byggnaderna här i stan. Det fick man! Är så glad över detta.

Utrymmet vi använde (Brankis är alltså skitstort och uppdelat) bestod av två våningar och en stor magnifik trappa. När lokalen är så fancy behövs inte speciellt mycket dekorationer. Min syster Julia fick/roffade åt sig titeln som dekorationsansvarig. Vi satsade allt på ljusslingor och värmeljus och olika diskolampor. Vi lånade ihop rätt mycket av lamporna och rätt mycket av allt det andra vi behövde också.

Och så fick vi nejlikor i eldfärger av min svägerska Laura att sätta på borden.

Mitt i trappsatsen gjorde vi en myshörna av alla kuddar, madrasser och filtar vi kunde hitta. Den var mycket uppskattad av samtliga gäster: från ammande föräldrar till trötta partyprissar.

Talarstolen som fanns där fick bli gästboks- & engångskamerabord.

Sista piffet innan festen drog igång. Syrran sminkade mig coh fixade mitt hår och mamma kammade till synes till Pärry.

En näsborrsselfie, tagen två minuter innan gästerna börajde komma. Här ser ni sminket också. Är mycket nöjd med den röda sotningen. Inget "naturligt vacker"-bullshit här inte.

Dukade gjorde vi inte alls eftersom vi inte hade nån middag eller bordsplacering på det sättet. Istället frågade jag en lokal pizzeria om jag kunde få beställa pizza till 150 pers, varav rätt många är glutenallergiker och ännu fler veganer. Pizza är ju den bästa maten som finns alla kategorier så det visste jag från början att jag ville ha. Sen lyfte vi bara fram två jättetravar med pizzor mitt i festen och så fick folk äta slices från papperstallrikar när de blev hungriga. Utöver det bjöd vi på öl, cider och vin så långt vi hade råd. Julia hade köpt en massa olika glasskålar på loppis och de fyllde vi med gelehallon, Fazers blå och popcorn och lade ut på borden som snacks. Men till först på festen bjöd vi på kaffe och tårta. Det kan verka lite bakvänt med tårta först men vi hade bestämt att de första timmarna fick bli en lugnare, mer barn- och fammovänlig del. Tårtan bakade en ex-kollega till mig. Jag ville ha prinsesstårta och jag ville att den skulle vara rosa och fyrkantig.

Och på tal om tårta, kolla de här två gullungarna <333  Jag är ganska dålig på att vara vegan, men jag är bra på att vara vän med veganer så veganska alternativ var ett måste när vi planerade. Tack och lov erbjöd sig Minerva och hennes flickvän Kajsa att baka den veganska tårtan.

En av de första grejerna jag visste jag ville ha på festen var karaoke. Jag efterlyste karaokeutrustning på Facebook och det visade sig att min kompis Mick hade två mickar och sisådär 15 000 låtar som vi kunde få låna. Mycket behändigt med två våningars fest också, på första våningen hade vi karaoken och på andra våningen hade vi dansgolvet. Det tog en stund men snart var det kö till mikrofonen konstant.

Pappa som provsjunger före festen.

Jutta & Andreas - som också, tillsammans med Juri uppträdde spontant på festen med en låt för oss. Så fint!

Och det var ju människorna som hjälpte till och uppträdde med saker som gjorde festen. Min kusin Emma höll tal och jag grät så snoret rann. Jag och Heidi höll tal på hennes bröllop så nu fick jag igen eller vad man ska säga, hehe.

Här är förresten Emma och Heidi tillsammans med Emmi och Richie.

Och här är festens yngsta deltagare: Grim, som bara var två månader då. Så liten <3333

Styvbrorsan och styvmorsan.

Pärs mamma och syster. Det var också en fin grej med vår fest: vi hade väldigt många gäste från Sverige, så det kändes nästan lite som att vi tog över hela stan. Svenskar, svenskar överallt! Också så fint att så många tog sig tid och råd att komma, det är inte en liten tjänst man ber om när man bjuder till bröllop i lilla Jeppis.

Mamma och hennes tre döttrar; Julia, jag och Nortti. Eller Nora som hon egentligen heter. Jag hoppas ju inte att Nora blir modell för hon förtjänar en sjysstare bransch men hon kunde ju LÄTT bli det om hon ville liksom?! Förutom att hon är skitsnygg så är hon också så lång. Hon är alltså 14. Så jäääävla avundsjuk.

Kanske min favortibild på hela Insta: Ronja och jag selfieposar.

Så mycket folk vi hade där alltså! Vi behandlade ju det här som en fest mer än ett bröllop som sagt och var väldigt genenrösa med inbjuningarna och uppmuntrande folk att ta med sig en kompis eller partner. Ville ha den stimmiga känslan av att sammanföra olika folk under samma tak. Och jag tror vi lyckades. En av de finaste grejerna jag fick höra under kvällen var under en rökpaus när nån sa att jag och Pär borde få nåt slags pris för den här festen, att det är en kutlurgärning att samla ihop alla de här människorna. Ni kanske undrar vad de alla tittar på förresten. Jo...

Jag hade inte tänkt på det, men ingen av mina kollegor var där ännu klockan nio. Hade jag kollat insta hade jag sett den här bilden, upplagd med ett frågetecken som caption.

Strax efter nio brakade de alla in med bestämda miner och märkliga outfits. Jag satt bara och gapade när de riggade upp instrument efter instrument i ett hörn som fick bli improviserad scen.

Efter tio minuter långt uppvärmningssnack på tysksvenska av Patrik iförd turkos 70-talskostym och pilotbågar rev de av tre schlagers så att hel Brankis skakade. De hade övat in låtarna (samma vecka) och jag hade inte haft en susning om nåt alls. Kunde inte sluta skratta, speciellt när jag såg publikens min, många visste ju inte vad det var för ett gäng som stormat in.

Men shit vad de höjde stämningen! Folk jublade när chefen som encore framförde sin dramatiska version av Främling. För andra gången. Efter det blev det dansgolv och mingel på riktigt.

Det var på riktigt världens bästa bröllop. Kunde inte ha önskat det annorlunda. Så här såg brudparet ut förresten. Min klänning köpte jag för fem euro på Seppälas flyttrea och Pär hade sin favorit Marimekko på sig. På fötterna hade vi likadana röda Adidas Tubulars. Ändå nöjd med den outfiten. På den här bilden är jag så ofantligt trött. Inte många minuter efter det här packade jag och Pär ihop oss och lämnade nyckeln till Brankis åt Ellu och bad henne jaga ut folk senast vid fem. Sen smög vi hem genom höstnatten och ekot av vårt bröllop ljöd i öronen ända tills jag somnade. Jag är evigt tacksam för alla som hjälpte till, som uppträdde med nåt, som var där, som ville vara där men inte kunde, så tacksam för att vi har så många fina människor i våra liv att det är möjligt att få till en sån här fest. Vi höll inte på många traditioner och vi gjorde det hemsnickrat, lånat och så billigt som möjligt. Och ändå tåras ögonen av all kärlek när jag tänker på kvällen. Det är som dom säger: ett minne för livet.

Viola och Pixie - the untold story

Hej kompisar! Visst är det härlgit väder idag! Soligt och bitande kallt, mitt bästa vårväder. Jag är på otroligt peppigt humör, men det kan bero på att jag fortfarande har vintersemester och satt och årt frukost/sminkade i mig i tre timmar framför nya säsongen av Love imorse. Eller att Pär och jag satt som två tonåringar utanför Halpa-halli och solade oss nyss. Eller att jag snart ska iväg och se Skönheten & Odjuret på bio med min movie buddy Bea. Jag vet inte.

Hur som helst, idag tänkte jag presentera våra katter. Ni ba ååååååh, så satans tråkigt att höra på om folks husdjur/barn men whatever, det är här är min blogg och jag älskar mina små bebisar. Vi har två honkatter för den som inte visste det, dom heter Viola och Pixie. Nedan följer en kort presentation.

VIOLA

Viola har jag haft sen hon var liten kattunge och hon är väl runt fem år idag. Hon fick sitt namn för att det skulle matcka Kanteles instrumentnamn, men också för att hon nästan skiftade i violett när hon var liten. Hon är typ den snällaste katten ever (förutom saliga Kantele, men Kantele går inte att jämföra med nån) tycker jag, meeeen alla andra tycker hon är elak och oberäknelig. Hon är illojal mot alla, det är sant, och ibland river hon eller biter nån lite "oprovocerat" (hon är lite kittlig) kan man tycka, men hon är långt ifrån det vilddjur som vissa vill beskriva henne som. Jag tänker på Viola lite som ett problembarn och tror att allt hon behöver är mycket kärlek. Hon har också en viss respekt för mig, som hon kanske inte har för t ex Pär. Av den här anledningen är Viola lite mer "min" katt.

Viola är otroligt nyfiken och nästan lite hundlik i sitt beteende. Hon har lite maine coon-blod i sig och jag vet inte om det beror på det, maine coon sägs ju vara en ras med lite hundlika egenskaper. Hon kan apportera leksaker, hon reagerar på sitt namn, hon vill alltid vara med och sitta och titta vad som händer och hon kommer alltid till dörren och hälsar glatt när jag kommer hem. Viola var inte så gosig som ung, men det senaste året har hon blivit värsta mysaren. Speciellt efter att Kantele dog har hon tytt sig till min famn, vilket ger mig lite dåligt samvete för hon kanske alltid velat gosa men inte fått plats typ. Viola är också väldigt rolig, hon har genererat många likes på Instagram genom tiderna. Violas absoluta favoritleksak är buntband.

PIXIE

Pixie är ju nykomlingen i familjen och även om hon bott här i fyra månader nu, så känns det som igår hon kom till oss. Hon är sex år och har tidigare bott hos min svägerskas mamma. Hon hette Pixie när vi fick henne och vi tyckte namnet passade så bra ihop med Viola att vi inte såg nån anledning att byta. Den första månaden Pixie bodde här var hon otroligt skygg och höll bara till i kontoret, där hon fick sova den första veckan för att få vara ifred för Viola. Nu har hon blivit självsäkrare och har hittat flera favoritplatser runt om i lägenheten och rör sig obehindrat mellan rummen. Hon har dock en helt annan integritet än Viola och verkar inte nämnvärt intresserad av vad vi människor egentligen gör. Dessutom fräser hon ofta till åt Viola om hon blir för närgången och går bara undan om andra djur hälsar på här. 

Jag kan inte bestämma mig om Pixie är jättevacker eller bara ser märklig ut. Hon har klotrunda stora ögon i ett annars litet ansikte och är liten, fluffig och svart. Hon ser lite ut som en grizzlybjörn, men svart päls som skiftar i ljusbrunt i vissa ljus. Plus blixten i pannan då. Pixie är definitivt mer "Pärs" katt. Hon söker sällan upp mig för att gosa, men lägger sig Pär för att läsa är det inte många minuter innan hon är där med honom. Pixie är glupsk och lekfull, har ltie för kort svans för kroppen och hon är nog den som bestämmer av katterna. Hon är dessutom mycket mer insmickrande av dom två, det är liksom enkelt att gilla henne. Därför gillar jag Viola bättre också, för att hon är så missförstådd.

Nu för tiden kommer katterna helt okej överens, men de är ännu långt ifrån att ligga och gosa som Viola och Kantele gjorde och det kanske dom aldrig gör. Men, de kan vistas i närheten av varandra nu för tiden, de kan ligga och slappa i solljuset bredvid varann utan blodspill och de äter sida vid sida.

Det var den spännande presentationen av en felina sektionen av vår familj. Frågor på det? Nu måste jag i alla fall springa iväg på bio. Farewell!